Om olika versioner av en film

Jag såg att en besökare på Kinematografi – lite rörande – hade hittat hit genom att söka på skillnaden mellan ”director’s cut” och ”teatralisk cut”. Det sistnämnda begreppet existerar inte, utan ska vara ”theatrical cut”.

Hur som helst, när en film är inspelad klipps de inspelade scenerna ihop till den färdiga filmen. Processen sker huvudsakligen i tre steg.

Det första steget är en ”rough cut” (grovklippning), där scenerna sammanfogas i enlighet med manuskriptet, utan nedskärningar.

Det andra steget är klipparens (inte ”redigerarens” – det kallas ”film editor” på engelska, men ”filmklippare” på svenska) version, ”editor’s cut”, där klipparen trimmar filmen och så att säga gör sammanhållen *film* av den, med egna preferenser för vad som ska med och inte.

Det tredje steget är ”the final cut”, det vill säga den version som blir ”the theatrical cut”, vilket bäst översätts med biografversionen. Den version som visas på biograferna.

Poängen är dock att regissören inte har sista ordet i den här frågan. Det har producenterna/filmbolaget, vars investeringar står på spel. Ibland men inte alltid föredrar regissören en längre version än filmbolaget, som inte minst vill ha filmer korta nog att tillåta så många visningar som möjligt per dag eftersom det genererar större kassaintäkter.

Fast som bekant har man upptäckt att det finns en stor marknad för ”director’s cut”, det vill säga den längre version som regissören föredrar. En sådan brukar därför numera utges på dvd en viss tid efter det att biografversionen släppts upp på biograferna, och genererar därmed ännu mycket större intäkter eftersom de som gillar filmen gärna ser den en gång till, i regissörens längre version.

Ibland leder filmbolagens biografversionsklippning till spektakulära slakter av filmer. De allra mest berömda och fasansfulla exemplen är The Magnificent Amberson’s av Orson Welles och Metropolis av Fritz Lang, som i sina officiella biografversioner var så slaktade att de blivit nästan oigenkännliga. Vad beträffar Orson Welles film spelade filmbolaget dessutom utan hans tillstånd in en mängd nytt material, bland annat ett nytt slut, som man lät ersätta de väldiga sjoken bortklippt film med. Det nyinspelade materialet var förstås betydligt mindre omfattande än orginalmaterialet och saknade inte oväntat Orson Welles genialitet. Trots det är filmen med rätta erkänd som ett mästerverk. Vad beträffar Metropolis redogörs för de olika versionerna i recensionen här på Kinematografi.

Med detta sagt kan jag säga att jag personligen ofta föredrar biografversionen. En regissör kan lätt bli hemmablind och helt enkelt ta med för mycket. Han/hon är för kär i sitt verk. Som exempel, se recensionen av Betty Blue – 37.2 på morgonen av Jean-Jacques Beineix här på Kinematografi.

Kör hårt,
Bellis