DIARY OF A LOST GIRL av G. W. Pabst (1929)
Originaltitel: Tagebuch einer Verlorenen
Med Louise Brooks, André Roanne, Josef Rovensky, Fritz Rasp, Vera Pawlowa, Franziska Kinz, Arnold Korff, Andrews Engelmann, Valeska Gert, Edith Meinhard, Sybille Schmitz, Kurt Gerron
SPOILERVARNING – DELAR AV INTRIGEN AVSLÖJAS
Vampen och våldtäktsoffret. Flapper fatalen och flickan på uppfostringsanstalt. Den frivilligt lyxprostituerade och den av omständigheterna i det närmaste förslavade bordellhoran.
Lulu och Thymian.
Båda två Louise Brooks.
Det är inte svårt att se Thymian i Diary of a Lost Girl, den andra filmen av G. W. Pabst som Louise Brooks spelade huvudrollen i under ett och samma år, som motsvarigheten till Lulu i Pandora’s Box. Lulus komplement. Hennes alter ego. Samma utseende, annat öde. Samma kvinna, andra omständigheter. Samma personlighet, men dess andra sida. Som ett Janusansikte.
Filmerna känns som komplement till varandra. Eller möjligen känns denna som ett försök att göra en annan variant av samma film. Ungefär på samma sätt som man försökte göra om Gilda med Rita Hayworth och Glenn Ford när man gjorde Affair in Trinidad med samma skådespelarpar.
Möjligen ska man inte dra den här tanken för långt. Samma regissör och samma huvudrollsinnehavare gör två filmer på ett år och det är nog inte märkligt att likheter finns. Louise Brooks är förstås enastående och möjligen är hennes intensiva, känsliga minspel, som inte bara speglar intrigen utan för den framåt i en rad närbilder, ännu mer utpräglat här. Möjligen är tragedin ur en synvinkel ännu större, eftersom Thymian är Lulus snälla syster som av en hänsynslös omgivning – som utsätter henne för våldtäkt, tar ifrån henne barnet som blir våldtäktens följd, placerar henne på brutal uppfostringsanstalt och låter henne hamna på bordell – förvandlas till offer för omständigheternas spel i stället för att hon är den som drar i omständigheternas trådar.
Fast en av de omständigheterna känns inte helt lätt att förklara men måste vara mycket medveten. I Pandora’s Box förblir Lulu fullständigt oberörd när hon delvis i misshugg råkat mörda sin man; med undantag av några tårar på gatan, förblir Thymian helt oberörd när hennes spädbarn dött. Eller lyckas bara dölja sorgen väl, eftersom hennes reaktion blir att av omständigheterna låta sig kastas in i livet som bordellhora. Bara timmar efter upptäckten att hennes barn dött dricker hon glatt champagne och man kommer på sig med att undra exakt vad som förmedlas. För barnets död får inga ytterligare konsekvenser. Barnet nämns aldrig ens igen.
Samtidigt är det här i grunden sagan om den fattiga flickan som äktar prinsen och får halva kungariket, men med en mycket bister vändning – hon orsakar, precis som i Pandora’s Box, sin mans död. (Och han är inte prins, för övrigt, men i alla fall. Bildligt talat.) Helt ofrivilligt och mer berörd, men icke desto mindre. Man kan som sagt undra över de här intrigparallellerna mellan filmerna.
Jag får det möjligen att framstå som nödvändigt att se Pandora’s Box först, för att kunna se Diary of a Lost Girl i ljuset av den. Men det behövs definitivt inte och man kan i så fall lika gärna göra tvärtom och jag undrar själv om det inte bara är följden av att jag sett om filmerna så tätt inpå varandra. Den här reaktionen drabbade mig inte alls när jag såg respektive film första gången, men då skedde det med flera års mellanrum. Nu är den nästan ofrånkomlig och det är inte lätt att frigöra sig från misstanken att de många likheter som trots allt finns, om än de givits andra infallsvinklar i Diary of a Lost Girl, är medvetna. Samtidigt som det inte är alldeles lätt att i så fall sätta fingret på varför, om skälet helt enkelt inte var kommersiellt. Eller faktiskt bestod i en rent konstnärlig önskan att göra ett komplext, kombinerat kvinnoporträtt ur två olika synvinklar. Vilket inte alls är omöjligt.
För det kommersiella skälet känns inte alldeles troligt. Hann verkligen Pandora’s Box bli en gigantisk kassasuccé innan man samma år spelade in Diary of a Lost Girl?
Med allt detta sagt så är Diary of a Lost Girl en enastående film. Med rätta en av filmhistoriens stora klassiker. För en sentida tittare möjligen i vissa stycken väl melodramatisk, men det kan i så fall sägas även om Pandora’s Box. Berättandet på film såg för det allra mesta ut så på tjugotalet och melodramen är här effektiv och gripande, och har inte så lite att säga om de mörkare sidorna i människans natur.
Diary of a Lost Girl är en naket avskalad film om själviska, mänskliga drifter, en film av den sort det bara några år senare blev i princip omöjligt att göra men som förbluffande nog inte var ovanlig på tjugotalet. Realismen är mer framträdande än i Pandora’s Box, för här saknas varje ansats till tysk expressionism och vad man i Pandora’s Box kan kalla proto-film noir. Diary of a Lost Girl är en skärande uppriktig skildring, närmast socialrealistisk i sekvenserna från uppfostringsanstalten och, senare, bordellen. I modern tid finns den här sortens spelfilm åter, men Diary of a Lost Girl är ett av de tidiga exemplen. Och ett av de mest orädda, ett av de mest blottande, ett av de i särklass brutalaste.
Kör hårt,
Bellis
Tillägg: Pandora’s Box recenseras på Kinematografi med sin svenska titel, Pandoras ask. Den recensionen bör läsas i anslutning till denna. Någon svensk titel på Diary of a Lost Girl har jag inte hittat. Båda filmerna är främst kända under de amerikanska titlarna, inte de tyska originaltitlarna. Diary of a Lost Girl är public domain och finns att se på YouTube.
Kinematografi 