Om filmer man glömmer

Jag sorterade härförleden igenom en hög dvd-filmer och slogs av det där som då och då händer den hängivna cineasten – man sitter där och fånstirrar på ett dvd-omslag eller en filmtitel och vet att man har sett filmen, men man minns den inte längre. Man minns den inte alls. Det har även hänt mig att jag suttit och tittat på filmer bara för att upptäcka att jag har sett dem förut när det är ett par minuter kvar till slutet; de har liksom inte gjort något intryck första gången och därför drunknat i de väldiga drivor film jag ser. Jag skulle kunna räkna upp otaliga sådana filmer – om jag kom ihåg dem. Men det gör jag alltså inte.

Fast nu hittade jag två filmer som jag kategoriskt vet att jag har sett, för de var noggrant insorterade i traven med sedda filmer och jag vet dessutom *att* jag har sett dem, men jag minns dem inte.

Den ena är Michael Mayers A Home at the End of the World, som jag såg primärt för att Sissy Spacek spelar i den. Men jag har bara ett vagt minne av två killar och en tjej och att Sissy Spacek är någons mamma och så tror jag att den ene killen kanske var bög. Möjligen. Fast det här får jag anstränga mig storligen för att komma ihåg och då är jag inte ens säker på attt det stämmer och ändå är det inte så länge sedan, i tid räknat, som jag såg filmen. Det är bara länge sedan i antal filmer räknat.

Detsamma gäller Chris Columbus’ med all säkerhet lättviktiga Hugh Grant-komedi, Nine Months. Jag minns att den handlade om graviditet på något sätt, men det tror jag i själva verket inte att jag minns utan att jag sluter mig till utifrån titeln. För jag minns absolut ingenting av den här filmen. Förutom att Hugh Grant var med. Fast det står ju på konvolutet och så är han på bild där, så det vete fan om jag minns det heller, faktiskt.

Är det möjligen någon av Kinematografis läsare som också kommer ihåg några filmer som han eller hon inte kommer ihåg?

Kör hårt,
Bellis

Annonser

5 svar to “Om filmer man glömmer”

  1. John-Henri Says:

    Ja, jag kommer ihåg att det finns en fortsättning på Legally Blonde, men jag kan ingenting komma ihåg av den frånsett att det kändes otroligt pinsamt att någon velat göra en så usel uppföljare på en så jämförelsevis bra film. Dessutom såg jag för bara en eller ett par veckor sedan en film på någon filmkanal som jag först ungefär en kvart från slutet insåg att jag hade sett tidigare, men i det fallet följer jag snarare samma mönster som du: nu har jag glömt den så fullständigt igen att jag inte ens kan dra mig till minnes vad den handlade om.

  2. moviehead Says:

    Det finns en intressant variant till, nämligen den där man förvisso kommer ihåg filmen och dessutom hängivet beundrar den, särskilt med tanke på vissa särskilda, helt suveräna scener och/eller repliker. Ofta rör det sig om tre, fyra scener och ett antal replikskiften som är oförglömliga och som gör nästan hela filmen, eller i alla fall lyfter den enormt. Omistliga.

    Och så ser man om filmen och upptäcker till sin häpnad och därpå fasa att de där scenerna och replikerna inte finns med. Ser man den på dvd börjar man stirra på det finstilta på konvolutet för att se om det är någon bisarr omklippt version men ganska snart medger man det bistra faktum att man faktiskt omedvetet har hittat på och lagt till de där scenerna i minnet. Möjligen inspirerad av någon annan film, men troligare för att de känns så naturliga eller till och med geniala att de *borde* ha varit med, för utan dem skulle ju filmen vara mycket sämre. Och det är den, alltså, för scenerna finns inte där.

    Det här är en av de stora riskerna med att se om filmer man inte kan utantill.

    Det är det jag alltid har sagt, en del film är bättre i minnet än i verkligheten.

    Kör hårt,
    Bellis

  3. Karolina Says:

    O, ja, det händer lite då och då, även om jag inte är en hängiven cineast. Speciellt med B-filmer, som inte sätter något djupare inryck. Lite förrädiskt där är remakes, vilket kan ge ett svagt intryck av att man har sett filmen och att man vet hur handlingen går, fast man i själva verket aldrig sett den.

    Karro

  4. John-Henri Holmberg Says:

    Samma fenomen förekommer i andra media. Väl minns jag hur jag ägnade en kväll tillsammans med Per (under Novas första inkarnation) åt att leta fram en novell som jag mindes som en oöverträffad läsupplevelse, en som vi absolut måste publicera som modern klassiker. Bara för att när den äntligen hittades och lästes om inse att hela den gripande handling jag kom ihåg suggererats fram av bara ett par meningar i mitten av en skäligen tafflig text.

    John-Henri

  5. Hans Brüggener Says:

    Ja, bästa exemplen är några bra filmer Barnfilmskommitéen visade i Åkersberga 1968-69. Oh how I miss them! ”….Queen of
    the jungle”. Med flicka jag blev kär i. En film om en haj som var bra. Nuförtiden ser jag helst B-filmer som jag anser är placerade i denna kategori eftersom de ofta är bättre än de förmodat ”riktiga” filmerna. Wow, vilka filmer! Fenomenet är bekant för mig – jag kan lista ngt hundratal jag helt enkelt glömt titel mm på. Tyvärr.
    Jag blev GLAD att återfinna ”Krakatoa-East Of Java”!
    Ibland går det. Hade ledmotivet i skallen i 30 år…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: