SOMETHING’S GOTTA GIVE av Nancy Meyers (2003)
Svensk titel: Galen i kärlek
Med Jack Nicholson, Diane Keaton, Keanu Reeves, Frances McDormand, Jon Favreau, Amanda Peet, Paul Michael Glaser, Rachel Ticotin, Paige Butcher, Tanya Sweet, Kristine Szabo, Daniella Van Graas, Tamara Spoelder, Sonja Francis, Vanessa Haydon
Det finns ett problem med Jack. Han är Jack. Det vill säga, han är en enastående begåvad skådespelare med en lång rad mycket imponerande, inkännande rolltolkningar bakom sig (några exempel: Chinatown, One Flew Over the Cuckoo’s Nest, Iron Weed, The Postman Always Rings Twice, The Pledge, The Two Jakes, The Crossing Guard, As Good As It Gets, About Schmidt) och han är utan några som helst tvivel the coolest guy in film business och han är med all rätta en ikon som får de flesta andra samtida ikoner att förblekna. Men så är han alltså Jack. Och alldeles för ofta spelar Jack bara Jack. Och alldeles för ofta anser både Jack och hans regissörer att det räcker.
Så helt plötsligt för några år sedan fick någon den lysande idén att specialskriva en film för Jack där det är meningen att han ska spela Jack, eftersom filmen inte bara uppenbart utan uttalat är baserad på hans egen personlighet och, i det här fallet, hans (välförtjänta) rykte som en av samtidens kvinnotjusare. Filmen är en komedi och heter Something’s Gotta Give.
Jag gillar den här filmen. Den är förvisso en enkel komedi, men den ger verkligen utrymme för Jack att träffsäkert spela en roll som han avgjort spelar bättre än någon annan. Verklighetens Jack. Sig själv. Charmig, självsäker, arrogant, framgångsrik, begåvad och kvinnotjusare med stor framgång hos mycket unga kvinnor.
Fast med honom, med den verklige Jack, och med skådespelaren Jack, finns det ett problem till. På grund av sin utstrålning och begåvning har han en stark tendens att dominera de filmer han gör. De flesta andra skådespelare intar automatiskt en andraplats; de har inte en chans. I den här filmen har man haft vett nog att matcha honom mot Dianne Keaton, som förmår hålla honom stången. De befinner sig på samma nivå – henne förmår Jack inte överskugga, henne förmår han inte stjäla showen från. De gör showen tillsammans, eftersom något annat inte är möjligt, och det är en njutning att se dem spela ut mot varandra och spela med varandra.
Something’s Gotta Give handlar om skivbolagsdirektören Jack (annat namn i filmen, men det är oväsentligt) som är 63 år gammal och aldrig har haft en flickvän som varit över 30. Med självklar framgång nedlägger han den ena unga kvinnan efter den andra, ända tills han träffar den jämnåriga Dianne Keaton och något för honom mycket oväntat händer. Förutsägbar intrig som man sett ofta förut, men när den är så här väl framförd gör det ingenting. Man glider fram genom Something’s Gotta Give och fnittrar förtjust åt Jacks repliker och åt de för det mesta träffsäkert komiska situationerna. Bara en sådan sak som hans förklaring till den unga kvinnan i början till varför han enbart har flickvänner som är under 30. Eller hans breda varggrin och karaktäristiska glimt i ögat när han inför den kommande uppraggningen i Paris av Dianne Keaton uppstassad kliver ut på trottoaren utanför hotellet och för sig själv säger: ”Showtime!”.
Det är inte svårt att tro på den här filmen, trots att det komiska upplägget förstås gör den – medvetet – lika charmigt osannolik som alla Hollywoods stora kärlekskomedier genom tiderna, från stumfilmstiden och framåt. Man vill helt enkelt tro, och därför gör man det – och saken blir ju så mycket lättare av att Jack är Jack. Han är så här, och det vet vi alla.
Kör hårt,
Bellis
Kinematografi 