PHILOMENA av Stephen Frears (2013)
Med Dame Judi Dench, Steve Coogan, Sophie Kennedy Clarke, Mare Winningham, Barbara Jefford, Ruth McCabe, Peter Hermann, Sean Mahon, Anna Maxwell Martin, Michelle Fairley, Wunmi Mosaku, Amy McAllister, Charlie Murphy, Cathy Belton, Kate Fleetwood, Charissa Shearer, Tadgh Bowen, Saoirse Bowen
INFÖR OSCARSGALAN 2014
Nominerad i följande kategorier: Bästa film, Bästa kvinnliga huvudroll: Dame Judi Dench, Bästa soundtrack: Alexandre Desplat, Bästa manuskript efter förlaga: Steve Coogan och Jeff Pope
Det är tråkigt att en cocktail av tårar med en så begåvad huvudrollsinnehaverska som Dame Judi Dench ska behöva vara regisserad av en så begåvad regissör som Stephen Frears och bli som Philomena. Kanske i synnerhet när den dessutom är en i den långa raden av filmer som bygger på verkliga händelser – även om man den här gången varit ärlig nog att i stället ange att filmen är inspirerad av en del verkliga händelser – och som man ändå sett i otaliga varianter tidigare, dock mycket sällan en så platt.
För Philomena innehåller inget emotionellt djup, trots ett tema och en intrig som borde vara svindlande – för att inte säga våldsamt och omtumlande – gripande. Rent stilistiskt är filmen faktiskt bara besynnerlig, för med samma hetsiga känslolöshet som i en intrigbaserad thriller med massor av action staplas scener på varandra där rollfigurerna hela tiden gör och säger det de ska för att föra en intrig med ständigt nya vändningar framåt, men utan att förmedla några av de känslor som temat och intrigen kräver. En djup livssorg, en enorm och livslång förlust, får här samma emotionella betydelse som en rad slagsmål exekverade av Arnold Schwarzenegger.
Och det är ju bara konstigt. Den här filmen är regisserad av Stephen Frears, som en gång i tiden gjorde Dangerous Liasions, och huvudrollen spelas av Dame Judi Dench, som tidigare mycket övertygande bland otroligt mycket annat gestaltat ett annat livsöde som kom att bli mycket tragiskt även om det till en början bestod i ett enastående framgångsrikt liv, nämligen Iris Murdochs.
Och tillsammans fungerar dessa båda begåvningar – Frears och Dench – uppenbarligen inte alls.
Man försöker faktiskt föreställa sig vilka regiinstruktioner Dame Judi Dench fick av Stephen Frears. Om några alls. Eller om hon helt enkelt inte lyssnade på honom. Eller vad det är som inte har klaffat.
För en sak är tyvärr alldeles uppenbar.
Filmen Philomena klaffar inte.
Jag kunde inte låta bli att komma att tänka på en annan på sin tid Oscarsnominerad film som har beröringspunkter med Philomena och som regisserades av debutanten Tom Ford och som kom 2009. Den heter A Single Man och nominerades endast i en kategori – Bästa manliga huvudroll: Colin Firth – men uppvisar med ett mycket likartat tema hela den svindlande avgrund av emotionellt djup som Philomena fullständigt saknar.
Jag kan väl säga så här, att A Single Man skulle på sin tid ha förtjänat att nomineras även i kategorin Bästa film.
Kör hårt,
Bellis
Addendum ett drygt år senare: Jag mindes inte att jag sågat Philomena så fullständigt. Det var nog rättvist, men möjligen inte helt. För så här ett år senare minns jag som i blixtbelysning vissa sekvenser, vissa scener, och inte minst Dame Judi Denchs ansikte. Så filmen gjorde på något plan ett större emotionellt intryck på mig än vad jag först trodde. Intressant.
Addendum tre år senare: Förra året såg jag om Philomena. Och att jag sågat filmen på detta sätt hade jag fullständigt glömt. Jag kan inte längre ärligt säga att jag instämmer i den här recensionen. Philomena gav när jag såg om den ett helt annat intryck, inte minst vad beträffar det emotionella djupet. Jag förstår inte att jag inte såg det från början, men fenomenet är inte okänt för mig. Ibland har det dock fungerat åt så att säga andra hållet. De tre första gångerna jag såg Stanley Kubricks The Shining tyckte jag filmen var fenomenal. Fjärde gången såg jag plötsligt hur mycket Jack Nicholson spelar över och hur halvhabil dramaturgin är. Fast slutbilden är fortfarande bra.
Kinematografi 