Om författarens roll

I anslutning till en annan av sidorna här på Kinematografi – Om böcker som är bättre än filmen – kan det vara värt att säga några ord om relationen mellan en litterär förlaga och filmatiseringen av den.

Orson Welles uttryckte det, som så ofta, bäst. I en film vars titel jag inte minns (den som kan leta upp den får gärna meddela mig, till exempel i en kommentar till den här sidan) sitter Orson Welles under en och en halv timme inför en stor publik bestående av filmintresserade och blir utfrågad om sin film The Trial, som är en filmatisering av Franz Kafkas roman Processen. Han får bland annat frågan hur han kunde ge sig på att ändra på slutet.

Orson Welles svarar att han anser att författaren till den roman som är filmens förlaga är en i filmteamet, en av medarbetarna. Men inte mer. Han eller hon har ingen slutgiltig bestämmanderätt över någon del av filmen, eftersom filmen är ett konstverk i sig och inte görs av författaren (annat än i undantagsfall), utan av regissören och skådespelarna och manusförfattaren och det övriga teamet. Men författaren är, även om han eller hon är död, förstås en i teamet, i kraft av att ha bidragit med den ursprungliga berättelsen.

Det här stämmer självklart och låter också förstå varför en film inte kan vara en trogen kopia av en roman eller en novell, och inte ska vara det. Text och rörliga bilder är inte samma sak. Orson Welles fortsätter med att säga att om man vill ha en trogen återgivning av boken, är det bäst att låta någon med god berättarröst högläsa boken samtidigt som man visar diabilder som illustrerar dess skeenden. Men man ska i så fall inte begära en film.

Filmen är ett annat medium. En annan konstform.

Vad filmen ska göra är att efter de premisser som gäller för film gestalta den ursprungliga berättelsens tema, men det kräver så gott som undantagslöst stora ingrepp i intrigen, inte så sällan i persongalleriet, i replikerna, och så vidare.

På det här var just Orson Welles en av de inte okrönta men krönta mästarna. Han hade en möjligen oöverträffad förmåga att strimla intrigen i en bok, omorganisera bitarna inbördes, förkasta vissa, lägga till nya, och skapa en för filmen bärkraftig intrig som gestaltade samma tema som den litterära förlagan.

Förmodligen lärde han sig det på trettiotalet, i ett tredje medium, då han tillsammans med sin The Mercury Theatre varje vecka framförde en timslång dramatisering av en klassisk roman i direktsändning i radio. Ska man göra till exempel Dracula av Bram Stoker eller Greven av Monte Christo av Alexandre Dumas på en timme i radio går det inte att slaviskt följa förlagan. Detsamma gäller en och en halv till två timmars berättande med rörliga bilder.

Vill man se hur Orson Welles gjorde på film finns hans produktion på dvd.

Vill man höra hur han gjorde i radio kan man göra det på nätet. Länken går inte att publicera här utan att den blir bruten, men sök med Google på The Mercury Theater on the Air så kommer ni rätt.

Kör hårt,
Bellis

Annonser

3 svar to “Om författarens roll”

  1. Ek-orch Says:

    Jag tror att vad som ranklar för många människor är att när man gör en filmatisering av en bok så uttalar man sig i bokförfattarens namn.

    Visst, som filmskapare bör man ”skapa en för filmen bärkraftig intrig som gestalta[r] samma tema som den litterära förlagan”, men vad betyder det? Att säga något på samma tema som författaren? Att säga *samma sak som författaren gör* på det givna temat, fast filmatiserat,
    tekniskt strukturerat så att det fungerar som film (och med vissa nödvändiga strykningar, bara det inte ändrar på betydelsen)? Jag misstänker starkt att vad många läsare förväntar sig är att filmatiseringen ska ”säga samma sak som författaren gör”, givet ovanstående förbehåll. Gör den inte det så klagar man.

    Ofta gör man egentligen inte en filmatisering av boken, utan en egen tolkning av bokens tema (till skillnad från en filmatisering av bokens tema), och kanske till och med ett eget inlägg i en debatt om bokens tema, den debatt som boken är ett inlägg i. Man kanske till och med gör en film där man bara har behållit bokens titel. Är det en filmatisering av boken?

    Visst är det okej att göra en egen filmatiserad tolkning av en boks tema, ett eget inlägg i den debatten, kanske till och med att hävda att författaren hade fel, eller var en skit, osv, osv; men i så fall rekommenderar jag starkt att man gör det i sitt eget namn, eller är mycket tydlig i direkt anknytning till filmen (förtexterna?) att det är ens egna åsikter, ens eget debattinlägg. Om man som filmmakare gör sina egna inlägg i debatten (via filmen i fråga), men gör det *i författarens namn* så är det inte konstigt om vissa klagar.

    Jag behöver inte gå längre än till mig själv. Jag är tillräckligt mycket författarwannabee för att konstatera att jag tar en synnerligen dim vy på om någon filmmakare *i mitt namn* lägger saker i min mun, eller i sitt namn pådyvlar mig åsikter jag inte har. Om filmmakaren i *sitt* namn gör en film ”inspirerad av Ek-orchs roman”, ”i polemik mot den där humhumhumhum Ek-orchs roman” et c så är naturligtvis det helt okej (inom lagliga gränser). Även om jag då också med största sannolikhet inte kommer att hålla med filmmakaren.

    Orson Welles-citatet är både lustigt och drastiskt, men det skjuter lite vid sidan av målet, så vitt jag kan se. Jag uppfattar det mera som en ”strågubbe” som han ställer upp på bekvämt avstånd och sedan skjuter ner under publikens vilda applåder. Jag tror inte alls att läsarna vill ha någon högläsning till bilder. Därmed blir hans exempel närmast irrelevant. Jag tror bara att läsarna förväntar sig situationen där filmmakaren uttalar sig i författarens namn, och att läsarna därför förväntar sig att filmmakarens film (givet filmens tekniska förutsättningar, et c) ska ”säga samma sak som författaren gör på det givna temat”.

    Ett konkret exempel på en filmatisering som kanske har bäring på den här diskussionen är Heinleins och Verhoevens ”Starship Troopers”. Det blev ett ordentligt hallå när den filmen kom, bland annat på en författarskapslista jag är/var med på. Det intryck jag har fått är att Verhoeven egentligen inte gjorde en filmatisering av boken, utan utifrån boken gjorde ”en egen film” där han diskuterade militarism och fascism, eventuellt anklagade Heinlein för att vara fascist, och dessutom utövade vissa teman som är genomgående för hans filmskapande. Det är knappast ägnat att förvåna att de som förstod/blev itutade att Verhoeven gjort en filmatisering av boken, alltså att filmen utgav sig för att ”säga samma sak som författaren gör” på bokens tema (givet samma tekniska et c förbehåll som ovan, osv) protesterade. Vad sedan Verhoeven sade *i sak* är en annan sak.

    Självklart så är författaren ”bara en i gänget” i det här sammanhanget. Men jag är inte beredd att gå med på att det också ska betyda att filmmakaren ska kunna säga vad som helst *i författarens namn*.

    Ett par länkar:

    http://www.jimhull.com/HeinleinAndTroopers.html som diskuterar temat, och fascismen.

    http://findarticles.com/p/articles/mi_qa3768/is_200101/ai_n8946934 som bland annat diskuterar Verhoevens tematik.

    En googling på ”Heinlein Verhoeven” ger mängder av inlägg på temat.

    mvh/Ek-orch

  2. moviehead Says:

    Mycket tänkvärt och genomtänkt inlägg. Förutom att det du säger förstås stämmer, så är det emellertid ytterligare en anledning till att filmtittarna inte bör jämföra filmatisering och bok, utan i stället se dem som just enskilda konstverk. Med andra ord, filmmakarna uttalar sig inte i bokförfattarens namn – om inte tittarna anser att de gör det. Alltså är det även ur den synvinkeln bättre att hålla i sär dessa på de flesta sätt väsensskilda konstverk, precis som man bör hålla i sär Mussorgskijs komposition Tavlor på en utställning och tavlorna som inspirerade den.

    Kör hårt,
    Bellis

  3. rymdolov Says:

    Ojdå, här fanns det ett inlägg som sa samma sak som jag nyss gjorde under rubriken ”Om böcker som är bättre än filmer”, bara mer genomtänkt. Nåväl, sådant är livet.

    En film där författaren gjort sitt bästa för att förmedla en känsla som boken väcker utan att egentligen handla om samma saker som boken är förstås ”Adaptation”, en av mina favortfilmer.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: