VICKY CRISTINA BARCELONA av Woody Allen (2008)
Med Rebecca Hall, Scarlett Johansson, Javier Bardem, Penélope Cruz, Chris Messina, Patricia Clarkson, Kevin Dunn, Julia Perillán, Christopher Evan Welch
SPOILERVARNING (SLUTET AVSLÖJAS)
Min far har kallat Woody Allen för filmkonstens ende amerikanske europé. Det ligger mycket i det. Woody Allens sätt att berätta är inte bara imiterat europeiskt på amerikanskt manér, det *är* europeiskt och påminner starkt om Eric Rohmer och, tidigare i karriären, Ingmar Bergman. Kanske inverkar det att Woody Allen förutom att vara hängiven europeisk filmkonst – främst Bergman – inte är en produkt av Hollywood; han arbetar utanför studiosystemet och spelar inte in sina filmer i Los Angeles utan i hemstaden New York (som dessutom varit den egentliga huvudpersonen i en lång rad av dem).
Vicky Cristina Barcelona är knappast något undantag, annat än att den inte utspelas i New York utan i Barcelona. Det här är inte ett plagiat på Eric Rohmer, men det är en film i samma berättratradition som Eric Rohmers filmer. Fast möjligen mer tillskruvad.
För Woody Allens berättelse börjar – när den börjar på allvar, en bit in i filmen – märkligt och närmast fånigt osannolikt (när Javier Bardem på restaurangen kommer fram till Rebecca Hall och Scarlett Johansson), men fortsätter ännu mer osannolikt fast trots det mer trovärdigt. En i sig rätt imponerande, smärre bragd. Det som till en början ser ut som och visar sig bli ett förutsägbart triangeldrama förvandlas snabbt till något helt annat och väldigt annorlunda – ett relationsdrama som direkt inbegriper sju personer, i olika och varierande konstellationer och med mycket snabba och oväntade förvecklingar i händelseförloppet.
Möjligen kan man invända mot stereotyperna, för här finns den ordentliga, helylleamerikanska, konservativa familjeflickan som gör ett snedsteg men sedan snällt slår in på livets utstakade bana (Rebecca Hall); här finns den upproriska, ramsprängande unga kvinna som i slutändan visar sig vara mer färgad av sin bakgrunds värderingar än hon vill medge inför sig själv (Scarlett Johansson); här finns den parodiskt hetlevrade, blodfulla, passionerade spanska kvinnan med ett starkt drag av vansinne fött ur nämnda eldfängda sinnelag (Penélope Cruz); här finns den tjusige, karismatiske lationälskaren som får kvinnorna att falla som furor (Javier Bardem); och här finns den ordentlige, amerikanske, helylletråkige man som gifter sig med Rebecca Hall och över huvud taget inte förstår vad delar av omgivningen håller på med, eftersom deras liv saknar ”struktur” (Kevin Dunn).
Det här gör, trots det grepp intrigen bibehåller om tittaren filmen igenom och trots ansatserna – som är för grunda – till personutveckling som syns hos kanske främst Javier Bardem, Vicky Cristina Barcelona något mindre intressant än den skulle ha kunnat vara. Och i slutändan kanske en aning hollywoodamerikansk, trots allt. För greppet med stereotyperna som utagerar ett drama där positionerna vid dramats slut är desamma som vid dess början är hollywoodamerikanskt snarare än europeiskt, i synnerhet om positionerna dessutom råkar stå i överensstämmelse med traditionell, amerikansk familjemoral – även om anslaget i slutet är olyckligt. För Woody Allen är inte en konservativ knök och hyser såvitt man kan avgöra ingen större respekt för kärnfamiljen som nödvändig, samhällelig stöttepelare, något som väl – om man ser saken ur den synvinkeln – märks inte minst i hans av skvallerpressen ivrigt omskrivna privatliv. Så utgången ses för Rebecca Hall som olycklig och för Scarlett Johansson slutar Vicky Cristina Barcelona i ett frågetecken.
Woody Allen är – mycket föga oväntat, eftersom han visat det så många gånger tidigare – insiktsfull och ger till exempel som i blixtbelysning, genom ett kort replikskifte, en talande bild av det ogripbara i vad som får mänskliga parförhållanden att fungera. Eller inte fungera. När Javier Bardem för Rebecca Hall redogör för sin relation till före detta hustrun Penélope Cruz och talar om att de hade ett förhållande som var näst intill perfekt men där något saknades, frågar Rebecca Hall: ”What element?” och Javier Bardem svarar att han inte vet, att de aldrig lyckades ta reda på det. Vilket jag tycker i ett talande koncentrat ringar in det ogripbara i hur parförhållandet kvinna – man fungerar. Eller inte fungerar.
Kanske säger det något om varför mekaniserad äktenskapsrådgivning inte alltid är grejen eller kanske säger det något om hur svårt, för att inte säga omöjligt, det är att göra något annat än att resa med sin partner i blindo, som Leonard Cohen sjunger.
Penélope Cruz fick förresten en Oscar för bästa biroll. Den Oscarn berodde utan större tvivel på att man genom att ge henne statyetten samtidigt lyckades prisbelöna en film av Woody Allen. Hollywood älskar Woody Allen, även om kärleken inte är besvarad.
Kör hårt,
Bellis
Kinematografi 