THE DAMNED UNITED av Tom Hooper (2009)
Med Michael Sheen, Timothy Spall, Colm Meaney, Henry Goodman, David Roper, Jimmy Reddington, Ryan Day, Oliver Stokes, Mark Bazeley, Maurice Roëves, Stephen Graham, Peter McDonald, Mark Cameron, Frank Skillin, Dylan Van Hoof, Tony Gubba, Sydney Wade, Elizabeth Carling, Jim Broadbent, Martin Compston, Giles Alderson
Oavsett sport är spelfilmer om sport så extremt formelframställda att nästan allihop är som paradnumren i genren, den oändliga raden av Rockyfilmer. Formeln är mycket enkel – först förlorar hjälten/hjältarna (ibland är det ju lagsport och då är de flera), sedan vinner hjälten/hjältarna och sedan är filmen slut. Det – och absolut inget mer – är vad som händer.
Ur den synvinkeln känns The Damn United oväntat fräsch, kanske främst för att den vältrar sig i sjaskighet. Till skillnad från sportfilmerna från Hollywood, där även de sjaskiga miljöerna beströs med ett visst mått av artificiellt glitter och glamour, kan en sportfilm från England alldeles legitimt vältra sig i det grådystra, på film så välkända brittiska eländet – kanske i all synnerhet när den bygger på den gamla uttjatade sanna historien, som The Damn United gör. Som jag sagt många gånger förut, det där med den sanna historien ska tas för vad det är – ungefär 15% av händelserna i en spelfilm som påstås bygga på en sann historia har kanske i någon form faktiskt inträffat i verkligheten, resten är ren fiktion. I The Damn United är förmodligen 95% ren fiktion, eftersom den i själva verket bygger på en roman som bygger på dagspressens version av de verkliga händelserna.
Fast det spelar ingen roll. För The Damn United är intressant på ett helt annat plan än den gängse sportfilmen, eftersom den i själva verket handlar om något helt annat än sporten (i det här fallet fotboll) – den handlar om ärelystnad och besatthet, och den handlar om en nästan tio år lång, personlig vendetta mellan två män som strängt taget bara den ene av dem är medveten om. Den handlar om hur en oartighet som förmodligen är helt oavsiktlig men drabbar en förhoppningsfull ung man som just inlett sin karriär kan få den unge mannens liv att tvärt ändra kurs och göra honom besatt av att ta revansch. Jag kan föreställa mig att detta tema faktiskt stämmer med verkligheten, att händelsen verkligen inträffade och fick den effekten – det som senare faktiskt hände är annars svårförklarligt.
På det planet är The Damned United väldigt mycket intressantare och har väldigt mycket mer att säga än det förkrossande flertalet filmer i sportfilmsfloden. Att följa den gravt kränkte (som han själv uppfattar det) Brian Clough under hans karriär som fotbollstränare i den engelska ligan och att få se vad som driver honom, trots både väldig framgång och tvärbranta misslyckanden, är intressant – inte minst som han gestaltas övertygande väl av Michael Sheen. The Damned United är en film om en besatt människa, en människa som till varje pris måste hämnas genom att lyckas och genom att lyckas bättre än sin – förmodligen inbillade – nemesis.
Det gör förstås Brian Clough till en ofta höggradigt osympatisk person. Som tittare har man svårt att identifiera sig med honom och man blir inte särskilt upprörd när han misslyckas eller särskilt glad när han lyckas. Men det är heller inte poängen, för det här är ett studium i en människa som inte är som de flesta av oss, en människa med ett oproportionerligt stort självhävdelsebegär. Han är beredd att offra snart sagt vad som helst för att uppnå sina mål, till och med sina vänner och sin egen självkänsla.
Det som förbluffar, och jag menar verkligen förbluffar, är att denna brittiska film, som inte är märkvärdig som spelfilm betraktad men mycket märkvärdig som spelfilm om en sport betraktad, försetts med ett påklistrat Hollywoodslut i precis samma anda och tradition som alla de artificiella glamourfilmerna om sport. Ett slut som mycket malplacerat dessutom förutsätter att tittaren ska ha identifierat sig med och sympatiserat med Brian Clough. Och det är förfärligt synd.
Om The Damned United hade fått sluta i det brittiska elände som den plaskar runt i ända fram till just slutet, skulle den faktiskt ha varit nästan helgjuten – i alla fall som spelfilm om en sport.
Kör hårt,
Bellis
Kinematografi 