THE POSTMAN ALWAYS RINGS TWICE av Tay Garnett (1946)
Svensk titel: Postmannen ringer alltid två gånger
Med John Garfield, Lana Turner, Cecil Kellaway, Hume Cronyn, Leon Ames, Audrey Totter, Alan Reed, Jeff York
SPOILERVARNING
Problemet är Lana Turner. Hennes roll kräver så mycket mer än hon förmår, eftersom hon med sitt begränsade register, som visserligen tillåter henne att spela psykopatisk isstod men inget annat, bara övertygar när hon blivit besatt av hämnd. Som älskarinna är hon så skrämmande att det är ofattbart att John Garfield inte flyr fältet fem minuter in i filmen. Trots sitt eget brutala sken visar han nämligen, och kanske lite oväntat, då och då prov på ett visst mått av känsloliv.
Fast bortser man från det faktum att Lana Turner var en obegåvad skådespelerska känns hon ändå inte fullständigt malplacerad (men tänk en Bette Davis eller en Rita Hayworth i rollen – eller för den delen Audrey Totter, som här bara har en liten biroll som John Garfields tillfälliga vänsterprassel). Scenografiskt är det här inte typisk film noir, för det är nästan aldrig natt i The Postman Always Rings Twice och det finns inte en enda regnvåt gata för neonreklamen att spegla sig i. Men filmens cyniska, kallhamrade rollfigurer, fångade i ett snärjigt nät av ständigt oväntade förvecklingar lika ofrånkomligt ödesmättat som intrigen i en grekisk tragedi, placerar omedelbart filmen i noirfacket. Fast märkligt nog, i sken av att The Postman Always Rings Twice är från 1946, görs enstaka ansatser att få till något slags skir romantik i den med tanke på tidens moraliska uppfattning fullständigt förkastliga kärlekshistorien mellan John Garfield och Lana Turner, en kärlekshistoria som även med dagens moraliska mått mätt förblir tvivelaktig. Och det redan innan den obönhörligt, i kombination med de bådas cynism, drar dem och Lana Turners man med sig ned i det slutgiltiga fördärvet.
Att sitta på stolskanten alternativt bita på naglarna är alltför slitna klyschor för att beskriva en intrig som är hypnotiskt fascinerande, så jag nöjer mig med att i denna dvd-epok säga som jag sagt om andra filmer tidigare – när man tar ett par timmars paus, till exempel för att det blivit för sent på natten för att man ska våga ha ljudvolymen för högt uppskruvad, är det med väldig förväntan man ser fram emot att se resten av filmen. Det här är en hårdkokt intrig av ett slag som obönhörligt griper tag i tittaren och inte släpper taget, och det trots att det inte finns en enda person i hela filmen att identifiera sig med – eller för den delen sympatisera med. Enligt inte oväntat noirmanér visar sig rättsväsendets tjänare – åklagare och advokater – vara mer cyniskt utnyttjande och känslokalla än några andra, eftersom de till skillnad från Lana Turner och John Garfield till och med saknar egentligt motiv för sina handlingar. Lägg för all del märke till att Lana Turners advokat inte ens tar hennes 10 000 dollar i arvode, trots att han förstås mycket väl skulle kunna göra det. Hans bottenlösa cynism skänker honom ett annat slags tillfredsställelse när han genom effektiva bedrägerier och intrigspel kringgår lagen och mot bättre vetande får ett par mördare försatta på fri fot.
John Garfield är en märklig filmdukens älskare. Till utseendet är han knappast en typisk leading man från den tidens glamorösa Hollywoodera – tvärtom ser han ut som en brutal, primitiv, kallhamrad filmmafioso. Men det ligger något i det liksom i Lana Turners isstod. Om han såg ut som den hyvens killen med sliskig choklad i hela dagen från längre nedåt gatan skulle han inte fungera i rollen och om något blir de känslor och tvivel han visserligen flyktigt men dock visar prov på närmast malplacerade. De går inte riktigt ihop med hans rollfigur, även om det är uppenbart att han verkligen älskar Lana Turner och inte – vilket är det ursprungliga motivet – nöjer sig med att ha förfört henne.
Och som all effektiv noirfilm förför The Postman Always Rings Twice tittaren, på ett kusligt känslokallt sätt. Och med bottenlös cynism och en intrig som med sina många oväntade, tvära kast ständigt förändrar spelets förutsättningar, ett spel som man sugs in i utan att kunna värja sig. Och möjligen värre, för att det säger mer om en själv än man kanske vill veta – utan att vilja värja sig.
Kör hårt,
Bellis
Kinematografi 