FREEDOM WRITERS av Richard LaGravenese (2007)
Med Hilary Swank, Patrick Dempsey, Scott Glenn, Imelda Staunton, April Lee Hernandez, Kristin Herrera, Deance Wyatt, Vanetta Smith, Jason Finn, Mario, Antonio Garcia
Jag vet faktiskt inte hur många det finns, bara att de är väldigt många. Och att de bygger på en sann historia, allihop. När man sett ett antal kan man i själva verket börja misstänka att de alla bygger på samma sanna historia, eftersom de är nästan lika identiska varandra som en kopia av en datorfil och originalet. Med undantag av att huvudrollen som den kämpande läraren ibland spelas av en man, ibland av en kvinna. Eleverna, däremot, får man lätt en känsla av drar likt en nomadstam från film till film, för de går sällan att skilja åt mellan filmerna över huvud taget. Möjligen rör det sig faktiskt om ett gäng skådespelare i relativt ung ålder (och, får man förmoda, så småningom plastikopererade á la bästa Hollywoodmanér när de blivit lite äldre) som hamnat i det eviga facket att spela våldsamma, knarkande skolelever från ghettot i drypsentimentala må bra-filmer om modiga lärare och lärarinnor som på egen hand och i strid mot det tröga skolsystemets alla byråkrater lyckas förvandla eleverna till rosenkindade änglabarn av äkta, amerikanskt helyllesnitt.
Freedom Writers är en så arketypisk film i facket att det räcker alldeles förträffligt att se bara den och ingen av de andra. Absolut varenda må bra-kliché, den ena osannolikare och mer magvändande sentimentalgullig än den andra, finns här. Som allra gräddmosigast blir det när den före detta så bråkiga klassen under sin Pollyannakäcka lärarinna Hilary Swanks ledning anordnar matbasar för att samla in pengar i syfte att till USA bjuda över Miep Gies, kvinnan som under andra världskriget gömde Anne Frank, så att hon kan hålla föredrag i klassrummet. Det mest häpnadsväckande är inte att Miep Gies kommer, det mest häpnadsväckande är att hon håller sitt föredrag för endast eleverna i klassen i stället för hela skolan eller för den delen i stadshuset inför tusentals åhörare.
Fast vid närmare eftertanke finns det förstås något ännu mer häpnadsväckande med den här filmen, för det är i alla fall för mig nästan obegripligt hur man lyckats klämma in ganska exakt 512 klyschiga klichéer på bara 1 timme och 58 minuter. Det kan möjligen vara något slags rekord. Och med tanke på att Freedom Writers liksom alla sina föregångare bygger på en sann historia, kan man bara dra slutsatsen att amerikaner alldeles på riktigt framlever sin tillvaro i dramaturgiskt korrekta segment fyllda av det slags tårskvättande klichéer som får merparten av en biopublik att dra upp näsdukarna.
Jag tror faktiskt att jag föredrar vår mindre sentimentala men mer handfast jordnära tillvaro här i Europa. Jag skulle nog inte klara av att behöva skvätta tårar ungefär var tionde minut för att någon ny, hjärtevärmande må bra-grej inträffat.
Kör hårt,
Bellis
Kinematografi 