DON’T BOTHER TO KNOCK av Roy Ward Baker (1952)
Svensk titel: Drama på hotell
Med Marilyn Monroe, Richard Widmark, Anne Bancroft, Donna Corcoran, Jeanne Cagney, Lurene Tuttle, Elisha Cook Jr., Jim Backus, Verna Felton, Willis Bouchey, Don Beddoe
Marilyn Monroe. En av historiens största filmstjärneikoner, med ett ansikte som snart sagt varenda människa i hela världen känner igen och med ett namn som snart sagt alla har hört, och dessutom en fullkomligt hopplös skådespelerska. Man kan finna skäl att tro att den unga kvinnan Norma Jeane Baker (eg. Mortenson) som 20 år gammal fick ett filmkontrakt och av filmbolaget döptes om till Marilyn Monroe i hela sitt liv förblev just den livrädda lilla fosterhemsflickan Norma Jeane Baker. Hur som helst saknade hon den inre jämvikt eller självinsikt eller självsäkerhet som för det mesta är en förutsättning för begåvade, insiktsfulla rolltolkningar och även om hon inte alls var dum – tvärtom – gjorde både hennes utseende och hennes mycket märkbara inre osäkerhet Marilyn Monroe mycket lämpad för de många rollerna som den stereotypa, tomt stirrande, stendumma blondinen. Det mycket enkla skalet var vad hon, föga övertygande, förmådde prestera på vita duken. Att låta henne göra en roll som i Don’t Bother to Knock var därför en felbedömning av ett slag som måste klassas som en 10:a på en skala från 1 till 10.
Ännu märkligare blir den felbedömningen med tanke på att Anne Bancroft spelar en av birollerna i Don’t Bother to Knock. Hon spelar sångerska på en hotellbar. Hon framför flera sånger och förekommer i fyra, fem scener där hon har repliker. Den rollen skulle ha passat Marilyn Monroe utmärkt. Strutta runt och sjunga kunde Marilyn Monroe hjälpligt, som bekant till och med för födelsedagsfirande, amerikanska presidenter. Anne Bancroft kan det också, men Marilyn hade passat bättre.
Och Anne Bancroft, som var en känslig och begåvad skådespelerska, skulle förmodligen ha varit mycket bra i den komplexa roll som Marilyn Monroe här försöker gestalta med en inkompetent styltighet som visserligen väcker tittarens sympati men i mycket förstör filmen. Men Marilyn Monroe var redan då en superstjärna, medan det här var Anne Bancrofts debutfilm. Så naturligtvis måste Marilyn Monroe få huvudrollen.
Det känns därför i alla fall som något slags hövlig ursäkt eller plåster på såren att Richard Widmark spelar den manliga huvudrollen. Richard Widmark tillhörde inte de stomatolsnygga filmstjärnorna i dåtidens Hollywood och kanske var det ett av skälen till att han så väl lämpade sig för roller som cynisk och hårdför, och kanske var det därför han fick sitt genombrott i en roll som gangster. Men Richard Widmark var även han en känslig och begåvad skådespelare och är egentligen underskattad i filmhistorien. Han borde ha fått en mer framskjuten plats bland de framstående skådespelarna på parnassen, för han var en av dem. Kanske beror det faktum att han hamnat lite i bakgrunden just på att han inte var särskilt lämpad för tuggummibilderna som femtiotalets tonårsflickor samlade och att han därför aldrig blev lika berömd som några av sina mer stomatolglimmande och brylcremade kollegor.
Det är fascinerande att se den väl konstruerade och väl berättade, allt mer tumskruvsåtdragande kammarspelsthrillern Don’t Bother to Knock och föreställa sig Richard Widmark i sin huvudroll mot Anne Bancroft i den kvinnliga huvudrollen, och Marilyn Monroe som sångerskan i hotellbaren.
Vilken film det hade kunnat bli.
Kör hårt,
Bellis
Kinematografi 