BAD SANTA av Terry Zwigoff (2003)
Med Billy Bob Thornton, Tony Cox, Brett Kelly, Lauren Graham, Lauren Tom, Bernie Mac, John Ritter, Ajay Naidu, Lisa Ross
SPOILERVARNING
Det finns två sätt att inleda den här recensionen.
Det första ser ut så här:
Terry Zwigoff gjorde 2001 en av de i mitt tycke två bästa filmerna hittills det här decenniet. Den heter ”Ghost World”.
Billy Bob Thornton gjorde 2001 en av de i mitt tycke två bästa filmerna hittills det här decenniet. Den heter ”The Man Who Wasn’t There”.
Det andra ser ut så här:
Spyor. Urin. Snor.
Här slår man sig alltså ned för att se en film av en de regissörer som gjort en av decenniets hittills två bästa filmer och i huvudrollen har han den skådespelare som hade huvudrollen i den andra film som är en av decenniets hittills två bästa filmer. Men eftersom redan de första tio minuterna i denna föregivna komedi bjuder på spyor, urin och snor, i den ordningen, drabbas man tämligen omgående av mycket onda aningar. Tyvärr besannas de.
Det är strängt taget obegripligt. Den fullständigt geniala ”Ghost World”, som är en inte bara lysande film utan på många sätt nyskapande, gav inte minsta antydan om att Terry Zwigoff plötsligt skulle förfalla till ”humor” som består av äckel på lägsta nivå (jag har aldrig funnit skämt av den här typen roliga – i alla fall inte sedan jag var tre, fyra år). Den gav heller ingen antydan om att han skulle göra en osammanhängande, osannolik film som lunkar runt på en grund bestående av ett mycket skakigt och närmast obegripligt osannolikt manuskript, där den ena jönsigheten – i vad som inte är en komedi, trots allt – följer på den andra.
Om intrigen är inte mycket att säga. Filmen handlar om en försupen karl som varje julhelg tar jobb som tomte i något varuhus och med hjälp av sin tomtenisse, en dvärg, några dygn senare rånar varuhuset nattetid. Den handlar också om att han helt sonika flyttar in i ett hus där det bor en liten pojke och dennes farmor, utan att han över huvud taget känner någon av dem. På det är det ingen alls som reagerar. Utom pojken. Positivt. Farmorn är en mumie som knappt begriper att Billy Bob är där.
Något med julen har den här filmen inte att göra, inte i traditionell bemärkelse. Att visa den för julfirande barn – eller vuxna – vore närmast kriminellt. Att se den är bara väldigt dumt.
Det som får en att undra är att ingen i produktionskedjan liksom reagerar. Hur kan man filma ett så korkat, osammanhängande och stundtals malplacerat osmakligt manus? Hur kan man välja en så fullständigt charmlös liten kille i den ena huvudrollen? Hur kan Billy Bob Thornton få för sig att spela med i den här filmen? Och, inte oviktigt i de analyser Hollywood brukar göra inför en produktion – till vem riktar sig Bad Santa? Vilka har man tänkt sig är målgruppen?
Framförallt den sista frågan vore autentiskt intressant att få besvarad.
Samtidigt kan jag inte låta bli att lägga märke till att om man spelade in en ny film om Charles Bukowski så skulle Billy Bob Thornton med stor sannolikhet kunna göra en avsevärt bättre rollprestation än Mickey Rourke (se recension av ”Barfly” här på Kinematografi). Inte för att han gör det här (även om han gör en bra insats givet ramarna för den roll han spelar; se exempelvis scenen där varuhusets personalansvarige ställer honom och dvärgen mot väggen inne på sitt kontor), men för att det märks att han, om han fick chansen, övertygande skulle kunna spela rollen som en begåvad poet och författare som alkoholiserad framlever sin tillvaro på bakgatsbarer på livets nattsida.
Så gack nu och gör den filmen i stället, Terry Zwigoff och Billy Bob Thornton.
Kör hårt,
Bellis
Kinematografi 