Om Oscars

Årets stora högtidsdag för cineasten är förstås Oscarsgalan. Fast man ska se den på rätt sätt. Fullkomligt utan all distans och med en hängivenhet som överskrider fanatism, så att man både ser ett par timmar röda mattan före själva galan, sedan hela galan och därefter, växlande mellan olika kanaler, intervjuer med vinnare och livereportage från de olika efterfesterna.

Själv har jag sett Oscars i direktsändning de senaste tjugo åren och under de senaste dryga femton tillsammans med min goda vän Anna McEnroe i New York. Fast vi ser den tillsammans genom att i pauserna ringa varandra över Atlanten och ingående diskutera allt från stjärnornas kläder till vad Jack just har gjort där han sitter i främsta raden i svarta solglasögon till själva priserna till replikerna till, naturligtivs, showen! För det här är show.

Det är Show.

Det är The Greatest Show on Earth!

There. Is. No. Comparison.

Ibland har det här varit behäftat med vissa problem. Ett år, till exempel, skulle jag till London med min goda vän Camilla på söndagen och Oscarsgalan skulle direktsändas under natten mot måndag. Jag var i emotionellt uppror. På Heathrow köpte jag en TV-tidning med veckans tablåer för att få alla hålltider och så fort vi kom till receptionen på hotellet rusade jag fram till portieren och frågade hysteriskt skrikande om de hade den kanal som visade Oscarsgalan, för annars skulle jag där och då vara tvungen att ta en taxi till ett annat hotell och ta in där i stället. Han stirrade halvt skräckslagen, halvt road på mig och sa att jo, de hade den kanalen, men eftersom alla TV-apparater på hotellet visade bara en kanal åt gången, som ställdes in på huvudapparaten i receptionen, skulle han bli tvungen att ta in just den kanalen.

”MEN SÅ GÖR DET DÅ!” gormade jag och satte kurs mot rummet.

Portieren ropade tillbaka mig och frågade försynt om vi kanske skulle checka in först, så att jag kunde få veta i vilket rum vi skulle bo innan jag stolpade iväg för att titta på Oscars, som ju förresten inte började förrän om sex timmar.

Men så är det. För dagarna före Oscarsgalan grips man av febern. Oscarsfebern. Jag brukar få en temperatur om cirka 50 grader och ägna hela dygn åt att se startfältets nominerade filmer, på bio och dvd om vartannat (så att man kan titta dygnet runt, även när biograferna har stängt).

Och känslan är förstås alldeles underbar.

Så, mitt i natten här i Europa, när Oscars äntligen rullar igång…

”Ladies and gentlemen, welcome to the n:th Academy Awards!”

Årets högstidsdag.

Och när galan är så enastående som nu senast – sannolikt den bästa någonsin! – svävar man i sjunde filmhimlen i minst en vecka efteråt.

För här firas filmkonsten fullständigt hämningslöst, utan några som helst förbehåll, och med den glitz och glamour som anstår The Greatest Show on Earth. The Greatest Show since the Big Bang. And by the way, a show producing far more real stars than that rather small bang.

Kör hårt,
Bellis