MR. & MRS. SMITH av Doug Liman (2005)
Med Brad Pitt, Angelina Jolie, Vince Vaughn, Adam Brody, Kerry Washington, Keith David, Chris Weitz, Rachael Huntley, Michelle Monaghan, Stephanie March, Jennifer Morrison, Theresa Barrera, Perrey Reeves, Melanie Tolbert
Nasigorgeng, typ. Ni vet, den där indonesiska rätten som i själva verket består av dagens alla överblivna matrester i restaurangköket och som på kvällen, nedskrapade av personalen i en hink, ställs i kylskåpet och följande dag slevas upp när någon beställer ”nasigoreng”.
Fast här är det nasigorgeng på celluloidrester. Först tar vi Prizzi’s Honor av John Huston. Många bitar. Sedan tar vi The War of the Roses av Danny Devito. Många bitar. Och så tar vi valfri actionfilm där allt exploderar hela tiden och där Bruce Arnold Schwarzenegger Willis har huvudrollen. Många bitar. Och så klipper vi ihop alla de många bitarna i mer eller mindre slumpvis utvald ordning och serverar filmnasigorengen Mr. & Mrs Smith av Doug Liman.
Och det gör den här filmen till en film som hoppar likt en av de där jönsarna som tror sig kunna gå på glödande kol men som inte kan och som börjar dansa krigsdans när de försöker. Den vet inte vilken av sina många nasigorgengfötter den ska stå på, för den börjar som ett relationsdrama om ett äktenskap som har gått i stå och den fortsätter som en artificiell historia om två yrkesmördare som råkar vara gifta med varandra utan att känna till varandras yrken och den avrundas som en våldsamt överdriven ka boom-allt-exploderar-och-det-mullrar-jättemycket actionfilm där rollfigurerna utför chockstunts à la James Bond men fullständigt utan den självdistans och humor som är den allt förmildrande omständigheten i de bättre av James Bond-filmerna. Fast slutscenen överraskar, för då är vi tillbaka i relationsdramat och det fascinerande och rätt oväntade är att den dels är fyndig, dels för första gången i filmen visar prov på att Brad Pitt och Angelina Jolie faktiskt kan agera i alla fall lite grann bara de får chansen och till och med fälla rätt roliga repliker med viss känsla för timing.
Vilket inte betyder att det här är en film man bör se eller så.
Kör hårt,
Bellis
Kinematografi 