Archive for the ‘SCROOGE’ Category

SCROOGE av Henry Edwards (1935)

januari 27, 2014

SCROOGE av Henry Edwards (1935)
Med Seymour Hicks, Donald Calthrop, Barbara Everest, Philip Frost, Robert Cochran, Mary Glynne, Gary Marsh, Oscar Asche, Marie Ney, C. V. France, Athene Seyler, Maurice Evans, Mary Lawson, Eve Gray, Morris Harvey, D. J. Williams, Margaret Yarde, Hugh E. Wright, Charles Carson, Hubert Harben

Jag vågar misstänka att julevangeliet i Bibeln är nästan lika känt som julberättelsen A Christmas Carol – på svenska som En julsaga – av Charles Dickens. Och det är min själ bra arbetat av Bibelns julevangelium, för Charles Dickens berättelse är inte bara utan tvivel hans mest kända, utan trots sin jämförelsevis ringa längd en av världslitteraturens gigantiska superklassiker. Av goda skäl.

Hur många gånger A Christmas Carol har filmatiserats har jag ingen aning om och jag tror inte att någon pålitligt komplett lista finns. Bara det faktum att berättelsen blott två månader efter det att den först publicerats i december 1843 gick för fulla hus som åtta helt olika, samtidiga teateruppsättningar i London ger väl en fingervisning om både hur enastående klockrent och hur djupt den slog an. Och det har den gjort oavbrutet sedan dess. Översatt till oräkneliga språk har den aldrig varit ur tryck ens en enda dag, den är iscensatt för teatern och filmen otaliga gånger, den är gjord som radioteater och TV-filmatiseringar okänt antal gånger, och så vidare, och så vidare.

Själv försöker jag, och lyckas så gott som alltid, sedan ett tjugotal år få med A Christmas Carol i någon version vid varje års julfirande. Genom att läsa om Charles Dickens, se en teaterföreställning, höra en radioteaterversion, eller se en filmatisering.

Sinsemellan varierar filmatiseringarna, som är vad vi koncentrerar oss på här på Kinematografi, förstås väldigt mycket. Scrooge – titeln efter berättelsens huvudfigur, den misantropiske, sjukligt snåle penninghajen Ebenezer Scrooge – av Henry Edwards är i sammanhanget besynnerlig. Om det vore så att man spelade in en films scener i kronologisk ordning – vilket man förstås inte gör – skulle det vara lätt att få för sig att man precis halvvägs genom Scrooge bytte regissör och kanske filmteam, skådespelarna undantagna, för kontrasten är så stor att det nästan ser ut som om två olika filmer – den första halvan av den ena, den andra halvan av den andra – av någon obegriplig anledning klippts ihop.

Första halvan av Scrooge är närmast en katastrof. Seymour Hicks passar inte alls i rollen, skådespeleriet är oförlåtligt teatraliskt och artificiellt, kameraarbetet och scenografin milt uttryckt undermåliga, och budgeten känns oförlåtlig liten – man har inte ens råd att hänga på en gubbe några kedjor och låta honom spela Jacob Marleys ande då denna kommer på besök hemma hos Ebenezer Scrooge, utan nöjer sig med en röst som låter meddela att endast Scrooge kan se honom. Jag började faktiskt något tappa tålamodet, men så plötsligt, nästan precis mitt i filmen, dök den innevarande julens ande upp, och allt förändrades som i ett klockslag. Nu fanns där Charles Dickens 1800-tals-London i all sin expressionistiska fattigdom och misär, med tandlösa ansikten som i flammande skuggspel nästan ser ut att tränga ut genom duken, och all den bottenlösa cynism som fattigdomen och för den delen en illa omtyckt penninghaj som Ebenezer Scrooge för med sig. Men här fanns också, utan att för en sekund slå över i drypande sentimentalitet, den gripande julglädjen hemma hos Scrooges kontorsslav Bob Cratchit och hans familj, en julglädje kretsande kring hans lille lytte son Tiny Tim. Och hela andra halvan av filmen visar sig vara en välgjord, suggestiv, glädjeframkallande hyllning till julen och mänsklig välvilja och generositet och gemenskap, den hyllning som Charles Dickens berättelse ju(l) är.

Fast ärligt talat är Seymour Hicks aldrig riktigt lyckad som Ebenezer Scrooge, medan däremot Donald Calthrop kan vara den mest lysande Bob Cratchit som finns på filmduken. Jag är inte säker, men det kan vara så.

Tiden då filmen gjordes förklarar förmodligen den infogade och i berättelsen helt malplacerade scen i början där ett sällskap höjer en skål för drottningen – de annalkande orosmolnen kan för dåtidens filmskapare ha motiverat en sked patriotism, även om det blir inkongruent eftersom Storbritannien på 1930-talet hade en kung – men bortser man från det och om man medveten om att filmen halvvägs in lyfter enormt, så är den här filmversionen av världens mest kända julberättelse något att ha i åtanke inför det här årets julfirande.

Jag vet.

I skrivande stund är det mycket långt kvar, för vi har helt nyligen avslutat det senaste julfirandet. Tjugondedag Knut är bara runt hörnet, precis bakom oss.

Men det blir julafton igen.

Så på julaftonskvällen år 2014 – eller varför inte på juldagen, då ju britterna firar jul och då filmens julfirande utspelas? – kan man fortsätta julfirandet på ett alldeles förträffligt sätt genom att se Scrooge från 1935.

Fast vi väntar till dess med att önska God Jul.

Kör hårt,
Bellis

Annonser