SEARCHING FOR SUGAR MAN av Malik Bendjelloul (2012)
Med Sixto Rodriguez, Stephen ”Sugar” Segerman, Dennis Coffey, Mike Theodore, Dan DiMaggio, Jerome Ferretti, Steve Rowland, Willern Möller, Craig Bartholomew Strydom, Ilse Assman, Steve M. Harris, Robbie Mann, Clarence Avant, Eva Rodriquez, Regan Rodriquez, Sandra Rodriguez-Kennedy, Rick Emmerson, Rian Malan
Searching for Sugar Man är en dokumentärfilm och den berättar en helt osannolik historia. Men inte fullt så osannolik som det påstås när folk pratar om filmen. För det som påstås då är att det tog 40 år från det att artisten Rodriguez båda plattor inte sålde något alls och han därför fortsatte som byggjobbare till dess att det framkom att han utan att själv vara medveten om det var superstjärna i Sydafrika. Fast så var det ju inte. Plattorna utkom i början av 70-talet och sydafrikanerna upptäckte att han lever och har hälsan under andra halvan av 90-talet och då åkte han dit på turné och spelade på stora arenor. Så nu, när vi i västvärlden fått veta att Rodriquez finns, har det visserligen gått mer än 40 år sedan debutalbumet Cold Fact, men vid det här laget har han själv varit medveten om sin stjärnstatus i snart 20 år och varit på fyra stora turnéer bara i Sydafrika.
Men visst, det är konstigt att en artist utan att vara medveten om det själv i mer än två decennier var superstjärna i ett annat land, men inte väldigt konstigt. För på den tiden var Sydafrika, vilket också var en av orsakerna till Rordriquez superstatus eftersom hans texter är politiskt rebelliska, en hårdför apartheidregim som var sluten mot omvärlden. Även om Rodriguez skulle ha vetat om sin stjärnstatus skulle han inte ha kunnat åka dit och spela – Sydafrika var, av goda skäl, bojkottat av västvärlden. Han skulle ändå ha fått vara en stjärna på avstånd, med andra ord.
Fast kanske skulle han inte ha behövt bli blåst på sina pengar. För det blev han, eftersom de tre sydafrikanska skivbolag som utgav hans skivor betalade royalties till det amerikanska skivbolag som satt på rättigheterna, Sussex Records. Dess ägare Clarence Avant hörde dock aldrig av sig till Rodriquez och när han intervjuas i filmen märks det bara alltför väl att han är väldigt medveten om att han snodde alla pengar och att han är lika medveten om att alla tittare kommer att förstå det.
Men det är ändå något som inte stämmer med den här berättelsen. För det krävs inga större efterforskningar för att få fram att Rodriquez redan på 70-talet slog även i en rad andra länder, bland dem Australien – där han dessutom turnerade. Övriga länder där hans skivor såldes med framgång var Botswana, Rhodesia och Nya Zeeland.
Så jag tror faktiskt inte på den här filmen. För dess hela raison d’être är att Rodriguez utan att själva veta om det i mer än två decennier var superstjärna i Sydafrika, medan man i Sydafrika trodde att han begått spektakulärt självmord på scenen och därför inte brydde sig om att försöka kontakta honom för konserter. Och det låter ju onekligen konstigt. För Rordriguez var som sagt inte själv omedveten om att han sålde skivor utanför sitt hemland USA. Han var bland annat i Australien och turnerade.
Det förtiger dock dokumentärfimen Searching for Sugar Man fullständigt.
Jag kan i och för sig förstå varför. Malik Bendjelloul vill berätta en bra historia. Så han gör på precis samma sätt som när en spelfilm sägs vara byggd på en sann historia. Han klipper inte bara filmen, han klipper verkligheten också.
Och Sixto Rodriguez låtsas som ingenting. När han får frågan om hans liv inte skulle ha varit bättre om han fått veta att han var stjärna, svarar han bara att han inte vet om det skulle ha varit bättre direkt. Nej, sannolikt inte. För han visste ju att han var stjärna, men sitter framför kameran och spelar med. Så att historien filmen berättar ska bli bättre.
Timmarna innan jag såg Searching for Sugar Man såg jag en dokumentär om en annan legendar inom musikvärlden, dirigenten Herbert von Karajan. De båda filmerna är snarlika. De består båda två av talande huvuden som berättar om föremålet för filmen och av gamla och nyare filmsnuttar där föremålet för filmen syns i bildrutan och rör på sig eller pratar eller helt enkelt står på scenen.
Som filmkonst betraktad är Searching for Sugar Man därmed faktiskt inte i sig så mycket märkligare än vilken TV-dokumentär som helst om en artist. Det som gjorde den märklig var den osannolika men sanna historien.
Som alltså inte är sann.
Kör hårt,
Bellis
Kinematografi 