THE END OF THE AFFAIR av Edward Dmytryk (1955)
Svensk titel: Slutet på historien
Med Deborah Kerr, Van Johnson, Peter Cushing, John Mills, Michael Goodliffe, Stephen Murray, Charles Goldner, Nora Swinburne, Frederick Leister, Mary Williams, O’Donovan Shiell, Elsie Wagstaff, Christopher Warbey, Nan Munro, Joyce Carey, Josephine Wilson, Victor Maddern, David Bird, Sheila Ward, Edwin Ellis, Stanley Rose, Burt Allison, W. Thorp Deverreux, Mary Reed, Margaret Holmes, John H. Watson
De första ungefär tjugo minuterna vilseleder tittaren farligt mycket. Hela upptakten i The End of the Affair ger vid handen att detta är en inte bara beklämmande banal utan fullständigt oengagerande kärlekshistoria, eftersom den helt saknar fokus, helt saknar någon för tittaren att identifiera sig med. Till det kommer att den svalt – för att inte säga iskallt – spelade kärlekshistorien mellan Deborah Kerr och Van Johnson är penibel i sin brist på inlevelse och därmed förmåga att övertyga tittaren. Och den går för fort; knappt har den börjat förrän den är över, och filmen alltså borde vara slut.
Det är nu överraskningarna börjar hagla.
The End of the Affair, som utspelas mot fond av bombningarna i London under andra världskriget, visar sig vara en originell, gripande, och både thrillerspännande och brittiskt humoristisk film om inre kamp med religiös tro och religiösa tvivel, parad med en kärlekshistoria som ställer förbluffande djärva moraliska frågeställningar på sin spets, och så fort den historia som verkligen ska berättas har fått ta sin början, efter de träiga första tjugo minuterna, blixtrar det om Deborah Kerr och Van Johnson. Jag ska medge att jag en gång i tiden träffade och blev bekant med Deborah Kerr, varför jag är partisk, men hennes själfulla skådespeleri förvånar mig inte. Jag blev mer förvånad av Van Johnson, som jag sällan tidigare uppfattat som särskilt skicklig; här är han det utan tvivel och det han porträtterar förefaller närmast självupplevt, i verkligheten.
Fast därtill kommer John Mills välbalanserade, subtilt humoristiska parodi på en urbrittisk person, privatdetektiven Albert Parkis. Perfekt, i allt från vokabulär till kroppsspråk. Det skänker en i övrigt mycket allvarlig och sorgtyngd film en både välbehövlig och elegant komisk lättnad.
Veteranen Peter Cushing, å sin sida, gör ett perfekt porträtt på den hämmade, ständigt artige, aldrig upprörde, stereotype stiff upper lip-britten. Naturligtvis är även hans rollgestaltning ett slags parodi, men så hårfin att den kanske blir uppenbar endast för britter och hängivna anglofiler.
Tematiskt är The End of the Affair mycket originell, inte endast för sin tid, och den turnerar sitt tema mycket väl. De rätt usla första tjugo minuterna är snart förlåtna.
Fast en sak förundrar och är definitivt inte engelsk:
Man kan möjligen gå med på att folk går ut och tar långa promenader för att få en nypa frisk luft trots att det absolut spöregnar redan i utgångsläge. Däremot kan man inte gå med på att de aldrig verkar ha hört talas om att det finns paraplyer.
Fast om filmen utspelats i Wales skulle jag inte ha haft några problem med trovärdigheten. Jag har fortfarande inte lyckats lösa mysteriet med varför Walesborna trots att det regnar nästan varenda kväll ständigt går på puben utan att ta med sig ett paraply, och i kvinnornas fall dessutom i kortkorta kjolar (eller sådant var modet i Wales i alla fall sommaren 2010).
Jag tror att jag hade det enda paraplyet i hela Cardiff.
Kör hårt,
Bellis
Kinematografi 