NATTPORTIEREN av Liliana Cavani (1973)
Originaltitel: Il portiere di notte
Med Charlotte Rampling, Dirk Bogarde, Philippe Leroy, Gabriele Ferzetti, Guiseppe Addobbati, Isa Miranda, Nino Bignamini, Marino Masé, Amedo Amodio, Piero Vida, Geoffrey Copleston, Manfred Freiberger, Ugo Cardea, Hilda Gunther, Nora Ricci
Nattportieren är svåruthärdlig.
Den är i själva verket så påfrestande att det kan vara svårt att se hela filmen utan pauser.
Under mycket extrema omständigheter kan människor förändras mycket extremt och relationer mellan dem kan kan bli så extrema att de blir sinnessjuka. En mycket tänkbar sådan extrem omständighet är ett nazistiskt koncentrationsläger och ett nazistiskt koncentrationsläger utgör fonden i Nattportieren.
Filmen utspelas 1957, då en före detta koncentrationslägervakt, numera nattportier på ett lyxhotell, av en ren slump träffar en av sina före detta fångar, numera hustru till en världsberömd dirigent, när hon i sällskap med sin man tar in på hotellet. Den före detta fången var i lägret koncentrationslägervaktens särskilt utvalda, mycket unga glädjeflicka. Hans sexslavinna.
Den intrig som därefter rullas upp är i bästa – om man kan uttrycka sig så – mening ohygglig. Nattportieren är en film som obehagligt krypande tränger in under huden på tittaren och plötsligt har dragits åt som ett skruvstäd. Det är svårt att sluta titta, men det blir allt svåruthärdligare att fortsätta.
I likhet med The Reader av Stephen Daldry är Nattportieren av Liliana Cavani en film som inträngande berättar vad ohämmade kränkningar och ohygglig fasa av det slag som koncentrationslägren utgjorde kan förvandla människor till. Såväl bödlar som offer. Rollerna kan suddas ut. I Nattportieren, som utspelas mer än ett decennium efter krigsslutet, är båda huvudpersonerna ofrånkomligt fastlåsta i en dödsdans direkt sprungen ur koncentrationslägret. De är nu, 1957, båda lika mycket offer som förövare. Därför att de båda är ohjälpligt och extremt förändrade av åren i koncentrationslägret.
Charlotte Rampling har ett av filmvärldens säregnaste ansikten. Hennes ögon är närmast överjordiska. En uttrycksfullare skådespelerska är svår att tänka sig. Det finns några, men inte många. Louise Brooks. Kate Winslet. Enstaka andra.
Dirk Bogarde kan, i likhet med Anthony Hopkins, förtälja en halv intrig med sitt minspel. Han är en av filmkonstens känsligaste och mest inkännande skådespelare.
Dessa båda i förening är vidunderlig filmkonst.
Men i det här fallet även ohygglig. Därför att det Nattportieren inträngande säger om den extrema situationens bödel och offer, det den säger om vilka handlingar i form av kränkningar och underkastelser vi alla kan vara förmögna till under sinnessjukt påfrestande omständigheter, det den säger om upplösningen av bödelns och offrets roller, träffar rakt i psyket även hos dem av oss som inte råkar vara sadomasochister.
Kör hårt,
Bellis
Kinematografi 