ATONEMENT av Joe Wright (2007)
Svensk titel: Försoning
Med Keira Knightley, Saoirse Ronan, Romola Garai, Vanessa Redgrave, James McAvoy, Julia West, Brenda Blethlyn, Harriet Walter, Ailidh Mackay, Juno Temple, Felix von Simson, Charlie von Simson, Alfie Allen, Patrick Kennedy, Peter Wight, Anthony Minghella
SPOILERVARNING FÖR DEN SOM ÄR SKARPSINNIG NOG ATT FÖRSTÅ RECENSIONENS LEDTRÅD
Tim O’Brien inleder sin självbiografiska novell The Lives of the Dead med följande rader: ”But this too is true: stories can save us. I’m forty-three years old, and a writer now, and even still, right here, I keep dreaming Linda alive.”
Berättelserna kan rädda oss. I själva verket är det så att berättelserna räddar oss och alltid har räddat oss, och det är därför de berättats genom hela mänsklighetens historia. Berättelserna orienterar oss, berättelserna förflyttar oss, berättelserna omskapar och förnyar, och vi är beroende av dem.
Detta är temat för Atonement, en film där berättelsen är den egentliga huvudgestalten i en berättelse om en ohygglig tragedi. Om det låter besynnerligt, eller paradoxalt, så är det avsikten.
Atonement tillhör en grupp filmer som i det närmaste utgör en egen genre, med i stort sett gemensam fond och motivkrets. En grupp filmer som är vidunderligt vackra i scenografi och foto. De utspelas alla någon gång under 1900-talets första fyrtio år, de utspelas i England (eller, i ett fall, i en brittisk koloni i Australien) och som en genomgående motivkrets finns den dåtida engelska överklassens undertryckta sexualitet och de tragiska följder den kunde få. Bland filmerna återfinns The Go-Between av Joseph Losey, The Remains of the Day av James Ivory, Picnic at Hanging Rock av Peter Weir, Maurice av James Ivory, och TV-serien Brideshead Revisited av Charles Sturridge och Michael Lindsay-Hogg. Och Atonement av Joe Wright.
Motivkretsen används på mycket olika sätt, med mycket olika infallsvinklar, i de olika filmerna och i Atonement har temat som sagt blivit berättelsens betydelse för vår förmåga att överleva. Den tragedi som den trettonåriga Briony Tallis orsakar genom en rad missförstånd men mot bättre vetande och i tron att hon handlar rätt kommer att prägla hela hennes och flera andra människors liv, och när tragedin väl är ett faktum är den oåterkallelig. Eller kanske inte. Det beror på.
Man skulle kunna tycka att sammanträffandena i filmens inledning är lite för många. Det känns inte helt sannolikt att den unga Briony skulle bli vittne till alla de fyra avgörande händelserna under det dryga dygn det är frågan om. Fast hade hon inte blivit det skulle den här historien inte ha gått att berätta och den djupa tragedin skulle inte ha inträffat, och för historieberättandets skull får man acceptera den inte alldeles sannolika premissen. Eftersom Atonements tema är just att berättelserna kan rädda oss. De kan, som titeln låter förstå, gottgöra. Berättelserna kan försona oss med tillvaron. Kanske.
När Ethan och Joel Coen fick Oscarpriset för 2007 års bästa film för sin mediokra No Country for Old Men var det inte bara tråkigt eftersom de skulle ha förtjänat en Oscar ett par gånger tidigare, för autentiskt lysande filmer. Det var också tråkigt för att Atonement var nominerad i samma kategori och borde ha varit den självklara vinnaren. För medan No Country for Old Men är en förbluffande platt, intetsägande berättelse om en psykotisk mördare (och inte helt karaktäristisk för de begåvade bröderna Coen), är Atonement en mångbottnad tragedi om berättelsernas betydelse.
Det återkommande skrivmaskinsknatter som tillsammans med musiken ackompanjerar en rad scener i filmen förebådar den hisnande upplösningen.
Men på ett mycket oväntat sätt.
Kör hårt,
Bellis
Kinematografi 