CALENDAR GIRLS av Nigel Cole (2003)
Svensk titel: Kalenderflickorna
Med Julie Walters, Helen Mirren, John Alderton, Linda Bassett, Annette Crosbie, Philip Glenister, Ciarán Hinds, Celia Imre, Geraldine James, Penelope Wilton, George Costigan, Graham Crowden, John Fortune, Georgie Glen, Angela Curran, Rosalind March, John-Paul Macleod, Marc Pickering, Belinda Everett, Harriet Thorpe, Gillian Wright, Janet Howd, Lesley Staples, Ian Embleton
Klassiskt brittiskt småstadselände förvandlat till på film föga typisk, brittisk småstadsidyll. The Full Monty vriden 180 grader – eländet är utbytt mot idyll, männen mot kvinnor. Fast det är fortfarande komedi.
Det känns mycket oklart varför dessa medelålders kvinnor i övre medelklassen får för sig att visa sig nakna i en kalender, eftersom den välgörenhet de ska få ihop pengar till bara är en soffa till väntrummet på ett sjukhus. Det känns möjligen ännu mer oklart varför succén när kalendern väl kommer ut blir världsomfattande och kvinnorna blir inbjudna till Hollywood för att göra en reklamfilm och dyka upp i Jay Lenos pratprogram. Och som allra mest oklart känns det hur allt det här faktiskt kunde inträffa i verkligheten, för även om Calendar Girls i likhet med alla andra spelfilmer som bygger på verkliga händelser till 85% består av fullständigt påhittad intrig och påhittade personer, så är de grundläggande stolparna i intrigen faktiskt bokstavligt sanna i det här fallet.
Fast alldeles komedisoligt är det ändå inte. Calendar Girls är trots allt en brittisk film om invånarna i en småstad, så det brittiska eländet lurar ofrånkomlingen i bakgrunden. Det beständiga eländet i Storbritannien – bristen på tvåglasfönster – finns förstås här också, men även resten är stapelvaror: knarkande ungdomar, otrogna äkta män, dödlig cancer, sörjande släktingar. Allt detta förutom den beständiga bristen på tvåglasfönster dock bara som kryddor; trådarna blir hängande lösa. Som tittare får man inte veta hur det går, för i förgrunden står den pinsamt scoutflickshurtiga berättelsen om de medelålders kvinnorna som nakenposerar för årets kalender från den i vanliga fall mycket pryda och sippt urtråkiga kvinnoföreningen Women’s Institute (som dock i verkligheten inte alls var emot projektet, utan tvärtom gav det sitt fulla stöd). Men den berättelsen förmår inte engagera, för trots lysande skådespeleri från de båda huvudrollsinnehavarna Julie Walters och Helen Mirren, som båda tillhör den brittiska skådespelarparnassen, känns det svårt att som tittare engagera sig i temat.
Det tråkiga är förstås att när Julie Walters och Helen Mirren äntligen gör film tillsammans, så blir det Calendar Girls. De här båda aktriserna slår gnistor om varandra, men de skulle ha kommit mycket bättre till sin rätt i en film som faktiskt handlade om det gamla hederliga brittiska eländet. Gärna regisserad av Mike Leigh. Någonstans känns ju just det som ett slags drömkombination – dessa båda enastående aktriser och denne enastående regissör, alla väl förtrogna med och i själva verket stöpta i det brittiska eländet på film.
Vi lär aldrig få se den filmen, men kan ju välja bort komedin Calendar Girls och i stället se Julie Walters i sin absoluta paradroll, det stora världsgenombrottet i Educating Rita av Lewis Gilbert – en av historiens främsta filmer om brittiskt elände, med komiska inslag även den.
Kör hårt,
Bellis
Kinematografi 