A SERIOUS MAN av av Ethan Coen och Joel Coen (2009)
Med Michael Stuhlbarg, Richard Kind, Sari Lennick, Aaron Wolf, Jessica McManus, Peter Breitmayer, Brent Braunschweig, David Kang, Benjamin Portnoe, Ari Hoptman, Alan Mandell
INFÖR OSCARSGALAN 2010
Nominerad i följande kategorier: Bästa film, Bästa originalmanuskript (Ethan Coen och Joel Coen)
Michael Stuhlbarg är bra i huvudrollen, men Jack Lemmon skulle ha varit ännu bättre. För A Serious Man är uppenbart inspirerad av filmer som The Apartment och The Out-Of-Towners av Billy Wilder, båda med Jack Lemmon i huvudrollen. En komedi med allvarlig klangbotten om den lille mannen på gatan som plötsligt omges av ett obegripligt myller av till synes oöverstigliga problem och i gradvis allt större desperation snor runt åt alla håll i sina försök att hitta en utväg.
Fast i A Serious Man vågar jag påstå att det finns ett lager som förmodligen är hysteriskt roligt, men som dem av oss som inte är utövande judar knappast förstår. Man anar hur driften – som självklart inte är antisemitisk; regissörerna är själva judar – med judiska sedvänjor och föreställningar är väldigt träffsäker, men frustreras en aning av att man på sin höjd förstår ytan. Så till exempel är Michael Stuhlbargs samtal med först den unge och sedan den gamle rabbin dråpligt komiska, men ganska säkert är de ännu mycket mer komiska än vad jag och andra icke judiska människor förstår. Jag frestas att be någon utövande jude förklara dem för mig, i grunden.
Bröderna Coen, indieregissörerna par préference, är ett par av samtidens mest mångsidiga filmskapare. Deras produktion spänner över ett spektrum som innefattar ren och mycket lyckad film noir (och pastischer på film noir) till en fyndig filmatisering av Homeros Odysséen förlagd i modern tid, och inte oväntat är produktionen därför också mycket ojämn. Deras bästa filmer (The Man Who Wasn’t There, Miller’s Crossing, Blood Simple, Oh Brother, Where Art Thou?) är enastående, deras sämsta (The Big Lebowski, Raising Arizona, No Country for Old Men) är bara beklämmande. Och de övriga hamnar på en skala där emellan.
På den här skalan hamnar A Serious Man någonstans i mitten. Det är deras mest lyckade uttalade komedi, eftersom den spelar i ett betydligt mer dämpat tonregister – även visuellt – än smärtsamma magplask som The Big Lebowski och Raising Arizona. Tidigare har bröderna Coens komedier tagit ut svängarna för mycket, blivit för överdrivna – och i fallet The Big Lebowski för korkade – för att vara riktigt roliga. I A Serious Man lyckas de, liksom Billy Wilder i sina komedier, med något som inte är alldeles lätt: de väcker tittarens medkänsla med Michael Stuhlbargs äkta man samtidigt som de får tittaren att skratta åt att han är så hopplöst bortkommen och oförmögen att göra något åt sin situation. Pajkastningshumorn uteblir, den mer sofistikerade humor som speglar ett tragiskt allvar träffar mitt i prick nästan hela tiden.
Samtidigt finns här någonting som gör A Serious Man föga anmärkningsvärd. Inspirerad av Billy Wilders filmer, ja, men den når inte deras höjder. A Serious Man kommer inte på motsvarande sätt att bli en filmklassiker, även om den mot absolut alla odds skulle råka belönas med en Oscar för bästa film. För trots sin träffsäkerhet är den också slätstruken – den upprepar ett otal tidigare filmer och den är uppriktigt sagt inte särskilt minnesvärd.
Möjligen är det något bröderna Coen kan ändra på. Om de med dvd-utgåvan bifogar en grundläggande instruktionsbok i judiska sedvänjor och trosföreställningar, så att även vi andra förstår filmen fullt ut.
Kör hårt,
Bellis
Kinematografi 