Archive for the ‘FLAGS OF OUR FATHERS’ Category

FLAGS OF OUR FATHERS av Clint Eastwood (2006)

maj 13, 2009

FLAGS OF OUR FATHERS av Clint Eastwood (2006)
Med Ryan Philippe, Jesse Bradford, Adam Beach, John Benjamin Hickey, John Slattery, Jamie Bell, Barry Pepper, Melanie Lynskey

Att eftersträva realism är bra, att berätta en historia är bättre. Flags of Our Fathers lider av något som drabbat allt fler filmer under de senaste kanske tio åren och som fått även amerikaner att välja att se dvd-filmer från hemlandet med textremsor – man hör inte vad de säger. Det är så mycket mullrande bakgrundsljud och slammer och skrammel och explosioner att stora sjok bärande (och ibland meningslös) dialog helt enkelt försvinner. Det är idiotiskt. Film är film, inte verklighet. När någon säger något ska det höras. Då ska skådespelarens röst ges en volym som överröstar till och med de mest magnifika bombkrevader. Så gjorde man på den tiden då man gjorde film i stället för att försöka göra verklighet. Så borde man börja göra igen.

Temat för Flags of Our Fathers är den politiska propagandans – i det här fallet den politiska krigspropagandans – inneboende och nödvändiga förljugenhet och ihålighet. Filmen kretsar kring en av nittonhundratalets ikonografiska stillbilder och hur den kom att bokstavligen påverka krigsförloppet. Stillbilden på soldaterna som höjer amerikanska flaggan på Iwo Jima:

En bild som i likhet med vad som förmodligen är nittonhundratalets mest kända bild, den på den massmördande terroristen Che Guevara, skänkte allmänheten en fullkomligt falsk föreställning om vad det egentligen var frågan om. Iwo Jima-bilden har blivit nästan lika känd som Che Guevara-porträttet och den klassiska stillbilden på Neil Armstrongs första steg på månen. Som bara ett exempel på detta kan nämnas att minst två världsberömda rockband, Uriah Heep och Status Quo, har använt den som förebild för skivomslag, medvetna om att så gott som alla känner igen den:

Flags of Our Fathers blottar vad som är den förmodat sanna historien – jag har medvetet låtit bli att kontrollera det innan jag skriver recensionen och filmen bygger på en litterär förlaga, men soldaterna den porträtterar fanns i verkligheten – om den väldiga propagandamaskin som drogs igång för att samla in pengar till krigsinsatsen när bilden grasserat som en skogsbrand i pressen över hela USA och vänt befolkningens förtvivlan och krigströtthet till hopp och förtröstan. Och tro på seger. Det är i alla fall vad som påstås i filmen.

Det här är intressant, för det blottar hur man hänsynslöst utnyttjar vad som till stora delar är en ren lögn för att uppnå politiska syften. Men Flags of Our Fathers känns ändå inte som en särskilt vare sig engagerande eller angelägen film. För den gör flera misstag.

Flags of Our Fathers tar inte hänsyn till att biopubliken alltsedan Oliver Stones Platoon med viss rimlighet har sett otaliga, mullrande och allt mer fasansfullt realistiska stridsscener i allt mer storvulna krigsfilmer (Stanley Kubricks Full Metal Jacket, Steven Spielbergs Saving Private Ryan, och så vidare). De scenerna behövs knappt längre, i synnerhet inte om de blir så många och så långa att de leder bort från filmens egentliga tema – den politiska propagandans förljugna ihålighet. Några av stridsscenerna från Iwo Jima ska förstås finnas med, men filmen skulle vara en halvtimme kortare om de onödiga klippts bort. De tillför inget och är – för att vara brutalt uppriktig – inte hälften så intressanta som de partier av filmen som handlar om den gradvis allt mer bisarra turné genom USA för vilken man i propagandasyfte utsätter de tre överlevande soldater som var med och reste den amerikanska flaggan på Iwo Jima.

Fast även de delarna av filmen förfelas, för man har sett det här förut. Många gånger. I olika slags filmer och ur olika synvinklar. Och Clint Eastwood och hans manusförfattare har inte kunnat hålla klichéerna borta. Den soldat som förtvivlad över förljugenheten genomför turnén berusad för att alls stå ut, och som politiskt korrekt dessutom råkar vara tjusig indian och alltså tillhör en utsatt minoritet. Den naive soldat som inte förstår att berömmelsen är femton minuter lång och tror att han verkligen ska få jobb hos något av alla de storföretag vars vicedirektörer under turnén givit honom sitt visitkort och bett honom höra av sig. Den desillusionerade fältläkaren som aldrig mer i sitt liv nämner Iwo Jima, inte ens för sina barn. Alltsammans är förutsägbart, ända fram till den ofrånkomliga, patriotiska voice overn i slutet som förklarar varför amerikanska antihjältar ändå är hjältar bara man ser dem i rätt ljus, ser dem som de verkligen var och … tja, fanfarer och trumpetsnäckor.

En väldigt mycket effektivare och mer sardoniskt avslöjande film på samma tema – den politiska propagandans förljugna ihålighet – är den lysande Wag the Dog av Barry Levinson. Även där finns ett krig med i bilden. Men ett krig som bara är påhittat. Vilket väl får sägas vara att ta det propagandistiska steget fullt ut.

Så Clint Eastwood kunde ha besparat oss sin möjligen välmenta men i slutändan sentimentala, tröttsamma och klichéfyllda Flags of Our Fathers.

Fast jag undrar om det är ett slags hyllning till forna tiders filmkonst att han låter de storslagna bakgrunderna i stridsscenerna från Iwo Jima vara endimensionella projiceringar på filmdukar, så kallad back projection?

Och jag måste medge min häpnad över att han själv har komponerat musiken till filmen. Det visste jag inte att han kunde.

Kör hårt,
Bellis

Annonser