I AM LEGEND av Frances Lawrence (2007)
Med Will Smith, Alice Braga, Charlie Tahan, Salli Richardson-Whitfield, Willow Smith
SPOILERVARNING
Jag undrar hur länge bilar egentligen klarar väder och vind. I panoreringarna över Manhattan i början av I Am Legend får vi veta att det är tre år sedan katastrofen slog till. Det syns. Byggnaderna har vittrat sönder. Växtligheten har skjutit upp genom asfalten och frodas längs gatorna. Staden är övergiven. Folktom så när som på hjälten Will Smith och monstren. Fast bilarna som står kvar i långa rader längs gatorna är blänkande och splitternya och oskadda som om de just körts ut från närmaste utställningslokal. Kan det vara frågan om något slags samornad produktplacering, bekostad av alla de bilmärken som finns representerade?
Det förklarar i så fall inte filmens intrig. För med de tiotals miljoner dollar som den produktplaceringen bör ha inbringat skulle man möjligen ha kunnat ägna så pass mycket tid åt manuset att man inte bara skrev av formel 1A ur standardmanusboken för skräckfilm. Formel 1A går ut på att man låter den tonåriga barnvaktstjejen höra hemska ljud uppifrån vindsvåningen och – i stället för att ta med ungen och springa över till grannen och ringa polisen – obeväpnad gå upp på vinden för att se efter vad som står på. Och sedan är den grusliga monsterjakten i full gång.
Grundintrigen förblir alltid densamma, men det finns förstås variabler. Man kan byta ut barnvaktstjejen mot en läkare som är immun mot det virus som förvandlat mänskligheten till vampyrliknande monster. Och man kan byta ut vindsvåningen mot diverse mörka byggnader på Manhattan. Och så kan man låta alltsammans utspela sig i framtiden och därmed göra science fiction. Men med sömngångaraktig säkerhet ger sig filmens huvudperson förstås i kast med att envetet söka upp monstren i stället för att låta bli. Och så följer en massa monsterjakt och horder av stuntscener där läkaren – inte marinkårssoldaten – Will Smith är obegripligt akrobatisk och tjusig och skjuter massor av monster innan han med fanfarer och tjutande trumpetsnäckor förklaras vara en ädel legend eftersom han lyckats rädda mänskligheten. Lite mer storslaget, kanske, än att bara lyckas rädda ungen i huset där man sitter barnvakt, men principen är och förblir densamma: för att det alls ska bli film måste huvudpersonen bete sig ofattbart korkat.
I Am Legend bygger på Richard Mathesons roman med samma titel och ska, liksom andra filmatiseringar, inte jämföras med den litterära förlagan. Jämförelser av det slaget är meningslösa och likvärdiga med att jämföra Mussorgskijs musikstycke Tavlor på en utställning med de tavlor som inspirerade det.
Fast med det sagt kan det på ett plan vara viss poäng att jämföra ändå, nämligen det rent tematiska. Och temat för Richard Mathesons roman går inte ens avlägset att spåra i filmen, som blivit bara en i den långa rad av science fiction-filmer som består av cirkusparader av specialeffekter i form av monster och saker som exploderar med en frenesi om ungefär sju i minuten. Sådant känns aningen enahanda när det gått ett tiotal minuter. Ska man, som här, behöva stå ut i en och en halv timme är gränsen för det uthärdliga snart nådd.
Intrigen är dessutom förbluffande enfaldig eftersom dess förutsättning är att Will Smith, för att försöka hitta ett botemedel mot smittan, frivilligt stannat ensam kvar på Manhattan när staden evakuerades. För att hitta ett sådant botemedel måste han med jämna mellanrum kidnappa någon av vampyrerna och söva ned den och göra experiment på den. Hade det strängt taget inte varit smartare av honom att lämna staden tillsammans med de övriga invånarna (inklusive fru och son) och tillse att man med jämna mellanrum skickade dit en styrka marinkårssoldater som hämtade ett antal vampyrer att experimentera på? I synnerhet som vampyrerna ligger i medvetslös dvala om dagarna och han då dessutom skulle ha kunnat få hjälp av övriga, överlevande forskare och därför hittat botemedlet betydligt snabbare? Hur kan hela filmteamet undgå att se det gapande hål i intrigen de måste ha promenerat fram och tillbaka genom under hela inspelningen?
Fast på sätt och vis var det ändå roligt att se den här filmen, för när jag var i New York 2006 och en dag promenerade rakt genom lilla Madison Square Park fick jag plötsligt till min häpnad se Will Smith komma springande emot mig. Jag undrade hur det var fatt och om han var jagad av rånare och kanske behövde hjälp, men hörde plötsligt någon vråla i en megafon: ”CUT! CUT! THERE’S SOME MORON IN THE FRAME!”
The Moron in the Frame var förstås jag. Tyvärr klipptes jag bort i den slutgiltiga versionen av filmen, vilket jag nu kunnat konstatera.
Kör hårt,
Bellis
Tillägg: Ja, Manhattan är en stad. Manhattan, inte New York, är hela världens huvudstad. Dess metropolis.
Kinematografi 