STRANGER THAN PARADISE av Jim Jarmusch (1984)
Med John Lurie, Eszter Balint, Richard Edson, Cecillia Stark, Danny Rosen, Rammellzee, Tom Dicillo, Richard Boes, Rockets Redglare, Harvey Perr, Brian J. Burchill, Sara Driver, Paul Sloane
När en film ser ut att vara ett avgångsarbete av några elever på filmskolan är så kanske fallet. När filmen är gjord av Jim Jarmusch och heter Stranger Than Paradise är det avsiktligt. En annan omständighet som är avsiktlig är att Stranger Than Paradise i princip saknar intrig, eftersom den i ordets bästa bemärkelse är en dramadokumentär. Med betoning på drama, i betydelsen fiktion. För Stranger Than Paradise är inte en dokumentär, men ser ut att vara det. Scenerna är korta och klippen är inte bara klipp, de skiljs åt av flera sekunders svart bildruta. Ungefär som ett slags motsvarighet till tystnaden mellan låtarna på en cd-skiva. Av någon anledning bidrar det till den dokumentära prägeln. Och scenerna är som plockade ur vardagen och skulle med lätthet ha kunnat ersättas av helt andra scener ur samma personers vardag, för någon inbördes relation har de flesta av dem inte annat än att de är utsnitt ur samma personers liv. Stranger Than Paradise ser ut som om någon i hemlighet har filmat några människors tillvaro under en vecka och sedan mer eller mindre på måfå valt ut ett antal scener och klippt ihop dem till en filmremsa av spelfilmslängd. Men mer än så. Stranger Than Paradise kretsar kring en ungerskättad amerikan och hans till USA från Ungern nyanlända, sextonåriga kusin. En flicka. Och Jim Jarmusch har fått New York och Cleveland och Florida (om det verkligen är inspelningsplatserna känns oklart, men ändå) att i filmens rådande misär se ut som stereotypen av de gamla kommunistiska öststaterna. Man skulle kunna tro sig bevittna en svartvit film inspelad i det gamla Östtyskland. Det är också avsiktligt. För Jim Jarmusch berättar om en tillvaro fylld av grådaskig tristess, där till och med drömmarna saknar färg. Och det kan de förstås göra i USA också. Och han berättar om fullständigt vardagliga skeenden i fattigdom och hopplöshet. Och han gör det med kameravinklar och ett bildspråk som ser avskalat lågbudgetmässigt ut. Det är förstås avskalat och det är utan tvivel lågbudget på riktigt, men alltsammans är genomtänkt. Blir Stranger Than Paradise bättre för att den avsiktligt är tillverkad sådan den är, för att det inte rör sig om påtvingade omständigheter eller klumpig amatörism? Självklart. Stranger Than Paradise är inte ett misstag. Den är inte amatörmässig, den skildrar bara vardagen med vardagens amatörmässighet. Vilket är en annan sak och vilket gör skildringen så mycket trovärdigare. Stranger Than Paradise är en film som talar ett europeiskt filmspråk, trots att den är gjord i USA. Däremot inte i Hollywood. De första scenerna känns i all sin grå enkelhet suggestiva, helt enkelt för att de är så påträngande vardagliga. Så dokumentära. Därefter vänjer man sig möjligen något, under filmens gång. Fast närheten till skeendena är hela tiden påtaglig. Särskilt som skådespeleriet ligger på samma vardagliga nivå som berättelsen och bildspråket.
Kör hårt,
Bellis
Kinematografi 