Archive for the ‘AS GOOD AS IT GETS’ Category

AS GOOD AS IT GETS av James L. Brooks (1997)

augusti 27, 2009

AS GOOD AS IT GETS av James L. Brooks (1997)
Svensk titel: Livet från den ljusa sidan
Med Jack Nicholson, Helen Hunt, Greg Kinnear, Cuba Gooding jr., Shirley Knight

VISS SPOILERVARNING

Om det här är så bra det det kan bli är det bara att kapitulera fullständigt och säga att då blir det väldigt, väldigt bra. Det här är film. På riktigt. Det är så här man berättar med rörliga bilder. Det är så här man gör det angeläget. Det här berör. Det här är roligt. Det här är gripande. Det här är engagerande. Det här är väsentligt. Det här är skådespeleri på absolut högsta nivå. Det här är Jack.

När man säger att något är Jack, så menar man att det är Jack. För när något är Jack och inte bara den sjuttonde varianten av hans varumärkesstämplade galning utan en av hans alltför fåtaliga men djupt inkännande rolltolkningar så är det så mycket Jack att det saknas något vettigt att jämföra med, för Jack är oefterhärmlig. Ingen kan vara som Jack. Inte ens Jack själv, för det är när han, som i As Good as it Gets, inte spelar Jack som han verkligen blir Jack, det vill säga en skådespelare av det kolossalformat som gestaltar med sådan övertygande kraft att om det här är så bra det kan bli så kapitulerar man fullständigt, för det kan inte bli bättre.

Den som haft en utpräglad tvångsneurotiker i sin närmaste omgivning känner med isande gruslighet igen syndromet, för Jack är perfekt i rollen. Men det är han långt innan man förstår att han är tvångsneurotiker, för öppningssekvensen i As Good as it Gets, med Jack och Greg Kinnears lilla knähund, är magnifik. Ett av filmhistoriens inspirerade ögonblick, ända fram till det ögonblick då Cuba Gooding jr. återvänder in till festen igen.

Fast det märkliga är att filmen därefter inte, vilket borde ha varit fallet, blir en besvikelse. Tvärtom. Vilket känns omtumlande.

För här finns förstås också Helen Hunt. Både hon och den tredje huvudrollsinnehavaren, ovan nämnde Greg Kinnear som Jacks granne bögen (för att identifiera honom på Jacks sätt), lyckas med det i sammanhanget nästan omöjliga konststycket – mig veterligen i modern tid upprepat endast av Diane Keaton i den betydligt lättviktigare Something’s Gotta Give – att inte drunkna i Jacks skådespelarkonst. Tvärtom inte bara håller de båda huvudet över ytan utan simmar mycket övertygande bredvid honom.

Ett triangeldrama är det inte, för det här är intressantare. Det här är – bland annat – en berättelse om mänsklig förmåga att växa, att utvecklas, att förändras. Det är en berättelse om hur en bigott, fördomsfull, djupt misantropisk tvångsneurotiker när verkligheten känslomässigt tränger sig på kan inte bara förändras utan, som han själv säger i ett mycket pressat läge, vilja bli en bättre människa. Det är en berättelse om hur en människa kan komma över ingrodd, fördomsfull ovilja och avsky och gradvis lära sig att älska människorna i sin närmaste omgivningen inte trots utan på grund av de egenskaper han från början funnit så vämjeliga. Ögonblicket när Greg Kinnear säger att han älskar Jack är talande, för Jack svarar att om han varit funtad på det viset skulle det ha gjort honom till världens lyckligaste människa.

Helen Hunt som slavjobbande servitris som kämpar dag ut och dag in för att hålla liv i sin sjuke lille son och försörja sin mamma, Greg Kinnear som kämpande konstnär som med Jack som granne har oturen att vara bög och Jack som visserligen framgångsrik kärleksromanförfattare men svårt ansatt av fobier och neuroser, och så spydigt ironisk och överlägsen mot sin omgivning som bara Jack kan vara, men i det här fallet förstås som en försvarsmur – dynamiken mellan de tre är enastående, de varken tar ut eller överträffar varandra. De spelar som en helgjuten enhet. Som en skicklig kammarorkester.

Och detta är en film full av vassa repliker, men inte påklistrade. Jacks alla spydiga, bigotta kvickheter får även den liberalt sinnade tittaren att skratta för att de är så välformulerade men samtidigt trovärdiga, givet det slags personlighet han spelar. Och spola tillbaka och studera scenen där han pratar med sin förläggare – hans svar när hon försöker framföra den goda nyheten att hennes son kommit in på en välrenommerad skola är med sitt förödande arroganta, irriterat otåliga, fullkomligt ointresserade tonfall obetalbart.

As Good as it Gets är svårkategoriserad, för den är både drama och komedi. Som inte så sällan tidigare i filmhistorien, där riktigt stor film spränger de enkla kategoriernas snäva gränser. Så med tanke på hur lyckad den är känns det lite tråkigt att den komplimang Jack ger Helen Hunt i slutscenen är så högtravande banal och avrundas med bara en variant på den komplimang han givit henne på restaurangen. Det känns som en onödig, om än rätt liten, miss i en i övrigt lysande film. En film som i anslaget skulle ha kunnat vara gjord på filmkonstens historieberättande 40-tal, men som är alltigenom modern och som helt enkelt är en utomordentlig fröjd att se även för tredje gången. I själva verket ännu mer av en fröjd än de båda första gångerna och jag hyser inga större tvivel om att nöjet kommer att växa ännu mer fjärde och femte och så vidare gången.

För inte minst inger As Good as it Gets hopp. Precis som den gamla tidens stora filmer ofta gjorde. Den inger hopp, för om de här tre människorna kan lyckas i sin tillvaro och om de kan lyckas komma överens och till slut tycka mycket om varandra, då kan vi det inte vara hopplöst för någon av oss.

För det här är så bra det kan bli.

Och det är väldigt, väldigt bra.

Kör hårt,
Bellis

Annonser