THE READER av Stephen Daldry (2008)
Med Kate Winslet, Ralph Fiennes, David Kross, Bruno Ganz, Jeanette Hain, Susanne Lothar, Alissa Wilms, Flora Bartholomäi, Friederike Becht, Mattias Habich, Frieder Venus
Av alla de fasansfulla bilder jag har sett från andra världskrigets maskinella utrotning av människor är inte någon av dem från koncentrationslägren den fasansfullaste. Den allra fasansfullaste är den kända porträttbilden på Adolf Eichmann i SS-skärmmössa. Bilden på denne högeffektive, uppenbarligen – det syns skräckinjagande tydligt på bilden – helt empatilöse utrotare (vars enda målsättning var att göra verksamheten så effektiv och kostnadsvänlig som möjligt, något han gjorde enastående väl) är den hemskaste jag någonsin sett från andra världskriget.
Av samma skäl har de filmer som visar den osannolika brutaliteten i närbild, som Schindler’s List av Steven Spielberg, aldrig gjort mig lika ohyggligt illa berörd som de filmer som med små medel lyckas visa upp den maskinella och ibland till och med oförstående ondskan hos de människor som bedrev verksamheten.
Detta senare gör The Reader så övertygande och så maggropskväljande att jag började gråta. Det händer mig nästan aldrig när jag ser en film – jag är för van vid att se film, helt enkelt.
Moraltematiskt ställer den här filmen samma fråga som Carol Reeds The Third Man. Vad kommer i första rummet – moralen eller vänskapen? Hur ställer man sig till en god vän – eller, som i det här fallet, en tidigare älskarinna – om det visar sig att den människa som är en närstående är en hänsynslös massmördare, som bedriver verksamheten för egen, ekonomisk vinnings skull (The Third Man) eller för att man har order att bedriva den så effektivt som möjligt (The Reader) och, skräckinjagande nog, inte ens riktigt förstår vad det är man gör, eftersom order – i det här fallet ingen bortförklaring – måste lydas?!
Men i den här filmen finns ett tema till. Berättelsernas – det vill säga skönlitteraturens – förmåga att förlösa oss. Berättelsernas betydelse för att förstå vår tillvaro, för att orientera oss i den, eller för att söka oss bort från den. Är de berättelserna till även för de maskinellt onda människorna? Har de ens rätt till dem?
The Reader överraskar med flera oväntade, hisnande förvecklingar i en intrig som oerhört väl målar upp temat och försöker ge den moraliska frågeställningen ett slags svar. Men något entydigt budskap finns inte här – filmen ställer i slutändan fler frågor än den besvarar. För svaren ger upphov till nya frågor.
Och Kate Winslet gör en rollprestation som tillhör filmhistoriens stora. Inga överord. Hon gör sitt livs paradroll, hon är extremt övertygande, hon lyckas enastående väl alltifrån inledningens romans med en tonårspojke till den fas i filmen där hon står inför rätta och slutligen den sista fas där hon sitter i fängelse. Tänk på Anthony Hopkins rollprestation i en av nittiotalets tre bästa filmer, The Remains of the Day. Minns hur halva filmens intrig utspelas i hans mycket subtila minspel, i närbilderna på hans ansikte. Det är vad Kate Winslet gör här. Hennes ansikte berättar historien. Det är, minst sagt, imponerande. Hon visar att hon, tillsammans med Tilda Swinton och Susan Sarandon, är en av dagens allra främsta skådespelerskor.
Och två scener tidigt i filmen är omtumlande. Den första har jag aldrig sett tidigare på film, i någon variant. Det är när Kate Winslet ger den unge pojken handduken när han tar ett bad i hennes badkar, för att han blivit smutsig när han hämtat kol åt henne. Totalt överraskande och enastående effektiv och mycket vacker. Och så när hon, senare i filmen, sitter i badkaret och besvarar hans tre frågor genom att nicka respektive skaka på huvudet. Titta på hennes ansikte. Och gör det i hela filmen.
Det här är en skicklig, vacker, fasansfull, sorglig och mycket gripande film.
En film av det slag som får en att som svar på påståendet “They don’t make ‘em like that any longer” med emfas utbrista:
Yes, they do.
Kör hårt,
Bellis
Kinematografi 