SÅNGER FRÅN ANDRA VÅNINGEN av Roy Andersson (2000)
Med Lars Nordh, Stefan Larsson, Bengt C. W. Carlsson, Torbjörn Fahlström, Sten Andersson, Rolando Nunez, Lucio Vucina, Per Jörnelius, Peter Roth, Klas-Gösta Olsson, Nils-Åke Eriksson, Hanna Eriksson, Tommy Johansson, Sture Olsson, Fredrik Sjögren, Jöran Mueller, Eva Stenfelt, Helene Mathiasson, Tylar Gustavson, Björn Frisk, Birgitta Persson
Jag förstår inte.
Jag förstår inte vad scenerna ur en burlesk komedi har i Sånger från andra våningen att göra och jag förstår inte vad våldet har i Sånger från andra våningen att göra. För som jag tolkar filmen passar de helt enkelt inte in. De tillhör en annan, och väldigt mycket banalare, film. För även om Sånger från andra våningen, så som jag tolkar den, behandlar ett tema som i förstone skulle kunna tyckas banalt – med nittonhundratalets termer, den existentiella ångest och de existentiella frågor som ansätter människor i den dagliga tillvaro som är tröstlöst monoton och känns allt meningslösare – så blir det allt annat än banalt när det är så oerhört väl både gestaltat och behandlat som här.
Och däri ligger filmens vidunderliga styrka. För i de skoningslöst belysta tablåer, den ena efter den andra, där vardagen naket avskalad gestaltas i sin småsinta eländighet och därmed nästan bottenlösa tragedi, är Sånger från andra våningen ett av filmkonstens stora verk. Inom den ramen förstår jag inte vad det misslyckade trolleritricket med de svåra skadorna som följd eller mannen som fastnat i järnvägsvagnen eller ens invandraren som omotiverat slås ned på öppen gata, eller huset som rör på sig, har med någonting att göra. Det är ett grällt burleskeri som – invandraren undantagen – saknar koppling till verkligheten och därför starkt kontrasterar mot den övriga filmen, som med sådan pregnans gestaltar verkligheten med precis så stark överdrift att gestaltningen blir sann. En mycket svår balansgång och på den punkten lyckas Roy Andersson enastående väl; så varför burleskeriet?
Fast det får mig förstås att misstänka att jag på något avgörande plan har feltolkat filmen eller i alla fall inte tolkat den så som Roy Andersson avsett den. Å andra sidan, gengångarna, som först störde mig väldigt, hade jag efter en stund inga problem alls med. För jag insåg snart att de symboliserar Karls ohyggligt dåliga samvete och … eller gör de det? För varför i så fall den ryske pojken som blev hängd för att han var av fel ”ras”? Vilket slags anknytning har han till Karls samvete, förutom möjligen som en rent allmän samvetsfråga kring världens elände i stort?
Jag är osäker. Och det är någonstans synd, för i övrigt är Sånger från andra våningen mycket gripande i alla de scener som visar på en vardag som är så stillastående tragisk att den i själva verket blir absurd – eller kanske till och med surrealistisk.
Sånger från andra våningen genomsyras av sorg. Och djup förståelse. Förståelse för vad det innebär att vara människa. Och varför.
Med de burleska scenerna ersatta av scener som liksom den övriga filmen väl gestaltar det temat skulle Sånger från andra våningen vara ett fullödigt mästerverk.
Kör hårt,
Bellis
Kinematografi 