MILK av Gus Van Sant (2008)
Med Sean Penn, Emile Hirsch, Josh Brolin, Diego Luna, James Franco, Alison Pill, Victor Garber, Denis O’Hare, Joseph Cross, Stephen Spinella, Lucas Garbeel, Brandon Boyce, Howard Rosenman, Kelvin Yu, Jeff Koons, Ted Jan Roberts, Robert Boyd Holbrook, Frank M. Robinson, Tom Ammiano, Carol Ruth Silver, Ashlee Temple, Hope Tuck, Robert Chimento, Kelvin Han Yee, Wendy Tremont King, Steven Wing, Ginabel Machado
Som cineast får man 99 gånger av 100 nöja sig med två av fem. Eller ett av tre. Eller till och med ett av sju. Ni förstår grejen. Det är extremt sällan som en film är perfekt på alla nivåer. Det är extremt sällan en film bjuder lysande skådespeleri, lysande tematik, lysande intrig, lysande regi, lysande musik, lysande foto, lysande replikskiften, lysande dekor, lysande scenografi… och så vidare.
Det finns några få undantag.
Ett av dem – det främsta av dem alla – är ”The Third Man” av Carol Reed.
Till det kommer att det är ytterst få biopics som ens har förutsättning att bjuda god intrig och god tematik. De är alldeles för upptagna med att försöka sig på den omöjliga uppgiften att sanningsenligt gestalta ett liv samtidigt som de ljuger sig blåa i ansiktet, för det mesta för att det gestaltade livet inte är en tiondel så intressant som filmens tematik och intrig skulle kräva. Det stora undantaget är förstås Orson Welles debutfilm ”Citizen Kane”, som bygger på tidningsmagnaten William Randolph Hearsts liv. Men som inte, vilket numera tas för given sanning, är världens bästa film. Inte ens, faktiskt, Orson Welles’ bästa film. Han överträffade den flera gånger, mest övertygande i ”The Lady from Shanghai” och ”Touch of Evil”.
”Milk” är en biopic. Dessutom regisserad av en ovanligt tafflig regissör, Gus Van Sant, vars tidigare främsta merit är en ruta för ruta-refake av Alfred Hitchcocks näst bästa film, ”Psycho”. Fast i färg.
Och det betyder nästan ofelbart att ”Milk” är en rätt ointressant dussinfilm. Förvisso med ett mycket angeläget budskap – gaymänniskors rätt till samma mänskliga rättigheter som borde vara självklara för just precis alla människor, oavsett hudfärg, sexuell läggning, längd, skonummer, eller vad som helst – men i likhet med 99 av 100 filmer med angelägna budskap en ganska dålig film. Saken förbättras förstås inte av att den är en biopic, som delvis förljuget försöker ruta in en enastående intressant människas liv på två timmar. Det går inte. Det är definitionsmässigt omöjligt. Så resultatet – i synnerhet med en obegåvad regissör vid ratten – blir ett hafsigt hopklipp av föregivna nyckelscener där den här människans (i just det här fallet den framgångsrike gayaktivisten Harvey Milks) liv ”gestaltas”. Men alltså i det närmaste enbart i form av dramatiska nyckelscener ur vederbörandes liv, utan uppföljning med de i sammanhanget mycket intressantare vardagsscener som skulle ha givit oss *människan* och inte *händelserna* – eftersom en film som är tre år lång skulle vara svår att lansera på biograferna och till och med på dvd, även om tvåloperaserier som Eastenders kan få en att tro något annat.
Så man får nöja sig med två av fem. Eller ett av tre.
Eller ett av väldigt många.
För Sean Penn i huvudrollen som Harvey Milk är spektakulärt bra. Explosivt bra. Man känner inte igen honom, han har i ordets bästa skådespelarbemärkelse transformerats till en helt annan person. Att han kan skådespela väldigt begåvat har vi sett tidigare – i exempelvis Clint Eastwoods inte bästa men ändå mycket, mycket bra film ”Mystic River” – men vi har inte sett honom bli en helt annan persona. Någon som inte ens kan förknippas med Sean Penn och den machoimiage som vad man än säger har beledsagat honom under hans karriär. Och hur bra han än var i ”Dead Man Walking”, till exempel, så är han ännu bättre här.
Därför att han spelar någon som är hans egen diametrala motsats. Och gör det så övertygande att man faktiskt inte känner igen honom.
Och det är behållningen med den här filmen, för någon annan finns inte. Men det räcker.
För denna vidunderliga skådespelarinsats gör filmen till en av dem man måste se.
Kör hårt,
Bellis
Kinematografi 