BEHIND THE SCREEN av Charlie Chaplin (1916)
Svensk titel: Bakom kulisserna
Med Charlie Chaplin, Eric Campbell, Edna Purviance, Albert Austin, Lloyd Bacon, Henry Bergman, Leota Bryan, Frank J. Coleman, James T. Kelley, Charlotte Mineau, John Rand, Wesley Ruggles, Leo White, Tom Wood
”The Comedy Department – Rehearsing a new idea” står det på textskylten innan den nya idén bryter ut på duken: bokstavligt talat pajkastning, där man kastar pajer i ansiktet på varandra. Det känns ganska svindlande att få se vad som förmodligen faktiskt *var* en ny idé när Behind the Screen gjordes, men som sedan dess blivit en så utsliten kliché att den till och med blivit ett bildligt uttryck att beskriva befängda debatter med. Som modern tittare måste man nog se Behind the Screen ur den synvinkeln – som historia, som en av föregångarna till slapstickscener som sedan den gjordes blivit slitet allmängods.
Nominellt utspelar sig Behind the Screen i en filmstudio under pågående filminspelningar, men det är strängt taget oväsentligt. En ansats till intrig finns, men den är bara en svårskymtad förevändning för en lång rad mer eller mindre osannolika, farsartade upptåg som i sig skulle ha kunnat utspelas nästan var som helst. Och som ärligt talat inte längre är särskilt roliga, av ovan angivet skäl. Jag försöker föreställa mig om biopubliken år 1916 skrattade åt det här och jag tror att den gapskrattade, för den bestod till största delen fortfarande av människor för vilka rörliga bilder var ett fantastiskt fenomen och i filmens barndom måste det som utspelar sig på duken i Behind the Screen i all sin osannolikhet – och trots att det, vilket bör noteras, genomförs på riktigt, inte med hjälp av trickeffekter – ha varit roligt för de allra flesta. Därför att då var det här någonting som de flesta ännu inte hade sett – filmkonsten befann sig fortfarande i sin oskuldsfulla linda och experimentlustan var enorm och infallen otaliga och det fanns så väldigt mycket nytt att göra och upptäcka och åstadkomma på film och entusiasmen var i det närmaste gränslös.
Och det gör den här charmiska, tidiga filmen med filmkonstens utan jämförelse mest omedelbart igenkännbara gestalt till en i det långa, svartvita pärlband av filmer han gjorde innan han började tillverka sina autentiska superklassiker.
Kör hårt,
Bellis
Kinematografi 