CATCH & RELEASE av Susannah Grant (2006)
Med Jennifer Garner, Timothy Olyphant, Sam Jaeger, Kevin Smith, Juliette Lewis, Joshua Friesen, Fiona Shaw, Tina Lifford, Sonja Bennett
Enligt eftertexterna har regissören Susannah Grant även skrivit filmens manus. Det tror jag inte på. Jag har nu i stället slutgiltigt fått bekräftat att myten om handboken inte är någon myt. Boken finns. På riktigt. Filmhandboken.
Alltså, boken som innehåller ett kapitel per populärfilmgenre. Ett kapitel för romanser, ett kapitel för actionfilmer, ett kapitel för katastroffilmer, och så vidare. Varje kapitel består i sin tur av tre standardintriger – tripp, trapp och trull – och varje standardintrig presenteras i form av ett kokboksliknande recept för hur man tillverkar en film av den typen. En romans av typ 3, till exempel.
Fast just det gäller förstås inte Catch & Release. För Catch & Release är en romans av typ 2. Jag har kontrollerat. Jag har nämligen fått tag på boken.
Jag orkar inte skriva av hela receptet, för det är nästan en halv sida långt. Det i sin tur beror på att Catch & Release inte är en komedi, utan en allvarligt syftande romans och därför naturligtvis invecklad. Det förekommer ansatser till intrig. Samma intrig, förvisso, som i alla andra romanser gjorda efter samma recept (8 533 stycken), men ändå. En halv sida. Det är mycket text, det. Så mycket, i själva verket, att man förbluffas över att resultatet blivit så vattnigt den här gången.
Men jag ska i alla fall lista några av receptets ingredienser:
* Olyckligt anslag, för att man mot fonden av olycka ska kunna kontrastera den ”oväntade” kärlekshistorien mellan filmens huvudroll (Jennifer Garner) och den av de tre killar (Timothy Olyphant) i hennes omgivning som det är absolut helt ”otroligt” att hon ska få ihop det med, eftersom hon…
*…till en början avskyr honom.
* De båda andra killarna är hennes kompisar, och han som är tjock (Kevin Smith) är förstås väldigt rolig och svarthumoristisk och rapp i repliken, eftersom han aldrig har tur med tjejer och därför kompenserar, medan den andre killen (Sam Jaeger) är lika hopplöst förälskad i Jennifer som han är blid och menlös och ointressant.
* Kryddor: död (där har ni det olyckliga anslag filmen börjar med), otrohet, svartsjuka och den oväntade ungen.
Jag hade tänkt lista några fler ingredienser, men inser att det är överflödigt. Vid det här laget vet rimligen alla Kinematografis läsare vilken film jag pratar om, för jag har svårt att tro att det finns en enda läsare som inte sett minst något hundratal av de tidigare 8 533 filmer som gjorts enligt receptet Romans 2. Ni vet vad de innehåller, ni vet hur det går.
Ska man nu absolut se den här filmen – fast det ska man inte – så finns det i alla fall två försonande drag.
Det ena är Kevin Smith, som jag tror och hoppas spelar sig själv. Om han är så här gemytlig, självdistanserad och replikrapp i verkligheten, är han en kille man gärna skulle ta några öl med. Ofta.
Det andra är att Jennifer Garner inte är klassiskt vacker. Tvärtom. Hennes ansikte är benigt – nästan dödskallelikt – och hon är fulsnygg. Tycker jag, i alla fall. Men hon är alltså inte trots utan i kraft av sin beniga fulsnygghet mycket attraktiv. Och det är ett försonande drag att hon inte är en klassisk skönhet, för det skänker ett uns mer trovärdighet åt en i övrigt så typisk Romans 2.
Och som marginalanteckning kan nämnas att Juliette Lewis sin vana trogen fullständigt har bytt ansikte nu igen, så man förstår inte att det är hon förrän man ser namnet i eftertexterna. Exakt hur hon bär sig åt är obegripligt, men är tjejen i den här birollen verkligen samma tjej som spelar i What’s Eating Gilbert Grape?
Kör hårt,
Bellis
Kinematografi 