ACT OF VIOLENCE av Fred Zinneman (1948)
Svensk titel: Förrädaren
Med Van Heflin, Janet Leigh, Robert Ryan, Mary Astor, Phyllis Thaxter, Berry Kroeger, Taylor Holmes, Harry Antrim, Connie Gilchrist, Will Wright
”Because of something he once did, there is nothing he can do now.”
Denna replik från den i övrigt rätt imbecilla trailern till Fred Zinnemans Act of Violence förklarar som i ett halvt nötskal film noir-genrens själva essens. Den andra halvan av nötskalet: ”But he could never have done otherwise”.
I de hårt renodlade noirfilmerna är rollgestalterna insnärjda i ett omständigheternas spel som är lika ofrånkomligt som ödet i de grekiska tragedierna – och liksom i de grekiska tragedierna slutar en äkta noir-film i bottenlös tragik för de inblandade huvudpersonerna.
Ibland har man tur. Jag köpte vid ett tillfälle en dvd i en serie som heter ”Classic Collection: Film Noir, double feature”. Man får alltså på samma dvd två noirfilmer, men inte någon av dem som ligger i det allra översta toppskiktet av filmhistorisk världsberömmelse – inte The Third Man, inte The Asphalt Jungle, inte The Lady From Shanghai, inte The Maltese Falcon, inte Touch of Evil, inte någon av toppskiktsfilmnoirerna. I stället får man ett par filmer från skikten precis under, där den första ligger närmare toppskiktet än den andra. Men där båda är betydligt mindre kända, betydligt mindre legendomsusade än någon av de nämnda.
Så, som sagt – ibland har man tur. För när jag la på Act of Violence hade jag aldrig hört talas om den. Obegripligt nog, inser jag så här i efterhand. Och lyckligtvis, inser jag så här i efterhand.
För det här är en crackerjack film noir och eftersom jag avskyr spoilers hade jag inte tittat på omslaget och därför var det först när jag sett filmen som jag fick se att den är regisserad av… ja, just det.
Fred Zinneman.
Därmed var förvåningen som bortblåst, men den rena hänförelsen kvarstod.
För Act of Violence är varumärkesstämplat stämningsmättad noir in i minsta detalj, både i bildspråk och intrig. Här finner man sig sympatisera med den jagade huvudpersonen, för det han en gång gjort ledde förvisso till en fasansfull katastrof men han kunde inte ha handlat annorlunda och hans motiv var i alla fall delvis hedervärt (men bara delvis); man finner sig också sympatisera med den man som jagar och vill mörda honom, för det han och de övriga råkade ut för på grund av vad huvudpersonen fullt medvetet gjorde var ohyggligt.
Men omständigheterna, det nät i vilket de alla fastnat, gjorde och gör det omöjligt för någon att handla annorlunda. De förmår inte, för nätet dras åt runt deras samveten och ingen är alltigenom god och ingen är alltigenom ond och handlingar blir delvis goda och delvis onda bara beroende på i vilket ljus man ser dem, vad som har frammanat dem, vilket motivet för dem är – och eftersom vi inte är perfekta och eftersom vi inte förmår förlåta precis allt och eftersom vi ibland under mycket svåra omständigheter utför handlingar vi aldrig annars skulle ha utfört, så upplöses de svartvita skillnaderna mellan gott och ont och vi blir människor, drivna av alla de både hedervärda och tarvliga impulser och instinkter och bevekelsegrunder och uppfattningar som alltid har drivit och alltid kommer att driva människor att handla så som de gör.
Cynismen i den äkta noirfilmen är inte cynism för cynismens egen skull; den är ett ovanligt klarsynt sätt att se på verkligheten, på människors inbördes relationer och på motiven för deras handlingar, och den är renskalad från allt det förljuget ädla martyrium som vidlåder inte så få av även dagens Hollywoodfilmer.
I film noir är det regnvåt, nattsvart och mycket bister verklighet. Men just verklighet, på det plan där verkligheten på film betyder något – det rent psykiska, det rent mänskliga.
I den här genren är Act of Violence ett trumfkort. Jag hade den enastående turen att få se den helt oförberedd, något som är extremt sällsynt i mitt fall – och i synnerhet när en demonregissör som Fred Zinneman ligger bakom och när filmen befolkas av skådespelare som Van Heflin, Janet Leigh, Robert Ryan och Mary Astor. Van Heflin gör en rolltolkning som när han förfaller i vanvettig dygnet runt-skräck inte står Peter Lorres bästa tolkningar långt efter; Mary Astor som den cyniska men även mycket mänskliga, alkoholiserade horan i det absoluta bottenskiktet känns kanske i några sekvenser något för ädel – men kom igen, Mary Astor är Mary Astor. Och i sin sista scen visar hon sig vara stenhårt tillbaka i sin riktiga persona.
Filmen slutade inte som jag förutspådde några minuter innan upplösningen. Naturligtvis inte. Det här är Fred Zinneman.
Men den slutar i skärande tragik, till ackompanjemang av tjutande sirener.
Och förresten… De fullkomligt hisnande exteriörerna när Van Heflin någonstans mitt i filmen och mitt i natten flyr i det öde Los Angeles slummigaste delar ser ut att vara direkt inspirerade av The Third Man.
Ända tills man upptäcker att den här filmen gjordes året före.
1948.
Kör hårt,
Bellis
Kinematografi 