DE 400 SLAGEN av Francois Truffaut (1959)
Originaltitel: Les quatre cents coups
Med Jean-Pierre Léaud, Patrick Auffay, Claire Murier, Albert Rémy, Guy Decomble, Georges Flamant, Daniel Couturier, Jeanne Moureau, Francois Truffaut
Francois Truffaut är lika fransk som Ingmar Bergman är svensk. Om Ingmar Bergmans filmer, om än tematiskt oftast allmänmänskligt giltiga, är djupt rotade i svensk kultur och folksjäl, så gäller samma sak Francois Truffauts filmer visavi fransk kultur och folksjäl.
Problemet med ett sådant i och för sig riktigt konstaterande är att det får Ingmar Bergmans och Francois Truffauts filmer att låta som föregivet högintellektuella, tråkiga exgeser i anspråksfull socialrealism. Vilket förstås är fullständigt fel.
De 400 slagen är en av de tre första, definierande filmerna i den franska nya vågen, vars ena ben var den italienska neorealismen och den andra klassisk Hollywoodfilm. Av den blandningen tillverkade den löst sammanhållna grupp som kritikerna kallade franska nya vågens regissörer – bland dem Francois Truffaut, Eric Rohmer, Jacques Rivette, Claude Chabrol och Jean-Luc Godard – en fåra som kom att bli den kanske mest utpräglat franska av alla riktningar inom filmkonsten.
De 400 slagen är realistisk på ett sätt som skulle ha varit otänkbart i dåtidens och den väldiga merparten av nutidens Hollywoodfilmer, och måste sägas vara betydligt mer influerad av exempelvis Vittorio De Sicas Cykeltjuven än av någonting från Hollywood. De 400 slagen är dessutom inte bara en av franska nya vågens utan en av europeisk filmkonsts stora, definierande filmer. Så exempelvis är det omöjligt att förbise hur uppenbart och hur mycket den har influerat den engelske regissören Mike Leigh.
Fast mycket intressantare än så är att De 400 slagen är en förvisso naket socialrealistisk, självbiografisk film om en ungdomsbrottsling i tolvårsåldern (Jean-Pierre Léaud var nästan femton när filmen spelades in, men det syns min själ inte, och hans klasskamrater är definitivt yngre) som stundtals även är komedi med öga för tillvarons dråpligheter. I detta ligger något av det mycket franska, för trots att filmen är ett brutalt uppriktigt, trovärdigt porträtt av en dysfunktionell familj med en son som utan tvivel kommer att sluta som tungt kriminell, kan Francois Truffaut inte avhålla sig från den bubblande, franska förtjusningen i det absurt komiska. Som i den fullständigt omotiverade scenen med gymnastikläraren som tar med klassen på en joggingrunda längs Paris’ gator. Den underbara lilla sekvensen fyller absolut ingen annan funktion än att ge utlopp åt Francois Truffauts gapskrattande förtjusning i hur ungarna elegant lurar den välmenande, mycket godtrogne gymnastikläraren. Sekvensen är som hämtad ur en film av Jacques Tati.
Samtidigt kontrasterar de enstaka komiska inslagen knivskarpt effektivt mot filmens skärande realism och bittra hopplöshet – Jean-Pierre Léauds ofrånkomligt mörka framtid står i skarp kontrast till och med mot hans bäste vän Patrick Auffays, eftersom den senare är arkitekten bakom inte så få av de bådas upptåg och småbrott, men samtidigt så uppenbart en ung kille som ägnar sig åt just hyss, inte ett ur vanmakt och dysfunktionalitet fött uppror som ofrånkomligen leder till undergång.
Jean-Pierre Léaud dyrkar Honoré de Balzac. När han konspirerat med sin mor för att lura fadern att bjuda dem båda på bio vill han se Paris – öppen stad av Francois Truffauts kollega Jacques Rivette. Det här är markörer som uttalat visar hur fransk Francois Truffaut var och hur fransk hans film är.
På ett annat och intressantare plan är temat i De 400 slagen visserligen allmänmänskligt, men sett och behandlat ur en synvinkel som är så fransk att filmen stundtals – och trots eller snarare på grund av sin obestridliga realism – för exempelvis en svensk kan te sig besynnerlig eller till och med osannolik. Förmodligen tror man inte riktigt på att någon som är så ung skulle reagera som Jean-Pierre Léaud ibland gör, på samma sätt som man inte tror att någon skulle reagera som Béatrice Dalle gör i Betty Blue – 37.2 på morgonen av Jean-Jacques Beineix. Fast de skulle reagera så här. I Jean-Pierre Léauds fall till och med reagerade huvudpersonen så i verkligheten, eftersom De 400 slagen är självbiografisk.
Den svenska titeln är en föga träffande direktöversättning. Originaltiteln anspelar på det idiomatiska uttrycket ”faire les quatre cents coups”, som betyder ungefär ”leva livet” – fast underförstått genom att göra hemskt många dumheter. Vilket också känns mycket typiskt franskt, eftersom det syndländska (mitt freudianska felslag är talande och får stå kvar), ohämmade temperamentet ger utrymme för att i mycket högre grad än i exempelvis norden leva ut impulser, känslor, drifter. Och förstås göra om möjligt många fler dumheter, just av det skälet. Till det kommer det något obestämbara machoideal som får även den unge pojken Jean-Pierre Léaud att inte gråta som ett barn (han fäller en tyst tår i hela filmen, under fångtransporten) när han driver runt på gatorna nattetid eller när han blir inspärrad, utan i stället som en hårdför man i en av filmens klassiska scener impulsivt kasta koppen med blaskigt, illasmakande kaffe i cellväggen och rulla en cigarett av gammalt tidningspapper som ligger på golvet. Kom ihåg att killen är tolv år. Och inspärrad för första gången i sitt liv.
Som exponent för franska nya vågen var Francois Truffaut, liksom sina kollegor, från början filmrecensent i Cahiers du Cinema. Därför att han, liksom sina kollegor, började som hängiven cineast, för att senare bli filmskapare själv. Som hängiven cineast kunde han förstås inte låta bli att i sin debutfilm ge en lång rad komplimanger till storheter i filmhistorien, både genom att ”kopiera” scener och genom inslag i scenografin.
För en svensk är den kanske roligaste komplimangen den blixtsnabba han ger Ingmar Bergman, i ytterligare en i övrigt helt onödig scen vars enda syfte är att ge Bergman komplimangen. Och inte endast Bergman – i lika hög grad Harriet Andersson.
Man får ha ögonen med sig för att inte missa det sekundsnabba ögonblicket.
Möjligen låter allt detta som om De 400 slagen är en film främst för djupsinniga, akademiska cineaster.
I så fall vill jag gärna avsluta med att säga att de filmer som uppskattas av djupsinniga, akademiska cineaster är precis så bottenlöst tråkiga som de låter.
Bland de filmernas antiteser finns De 400 slagen, som är ett av filmhistoriens främsta bevis på att inträngande personporträtt, socialrealistiska skildringar och allvarligt syftande teman kan vara enastående underhållning med fler än en glimt i ögat. Underhållning som stundtals dessutom träffande visar oss hur absurt komisk tillvaron kan vara.
Och hur skärande hopplös.
Kör hårt,
Bellis
Kinematografi 