Archive for the ‘SHANE’ Category

SHANE av George Stevens (1953)

april 7, 2013

SHANE av George Stevens (1953)
Svensk titel: Mannen från vidderna
Med Alan Ladd, Jean Arthur, Van Heflin, Brandon De Wilde, Jack Palance, Emile Meyer, Elisha Cook Jr., Ben Johnson, Edgar Buchanan, Douglas Spencer, Ellen Corby, Paul McVey, John Miller, Edith Evanson, Leonard Strong, Ray Spiker, Janice Carroll, Martin Mason, Helen Brown, Nancy Kulp, David Ladd

Shane är inte den första filmen i sitt slag, men den är inom filmvärlden den arketypiska varianten av en lika arketypisk berättelse, en berättelse som funnits så länge människan alls berättat historier – berättelsen om den okände hjälten som dyker upp och röjer banditerna som hotar och terroriserar hederliga människor ur vägen och sedan försvinner i intet, precis som han dök upp ur intet. Den mest kända nyinspelningen i modern tid är Clint Eastwoods Pale Rider, som – avsiktiligt – direkt plagierar inte bara intrigen utan även många av scenerna i Shane, inklusive slutscenen.

På sätt och vis kan man tycka att filmens status är ganska märklig, för Shane är en en ganska tråkig film. Den är med sina nästan två timmar minst en halvtimme för lång och har i själva verket åtskilliga gånger gjorts mycket bättre än även Clint Eastwoods nyinspelning i form av entimmesavnsitt i otaliga vilda västern-serier för TV. Det här är inte en arketypisk berättelse som håller för longörer, för den är alldeles för enkel – den går bara ut på att den tjusige hjälten dyker upp, rensar bort skurkarna och sedan försvinner igen. Det är inte en historia man kan mala och mala hur länge som helst, men om man ändå vill försöka med det kan man förstås dra ut på slagsmål så länge att de blir självparodiska och man kan ha en alleles enastående irriterande liten pojkspoling som storögt beundrar hjälten på samma sätt som man får förmoda att småpojkar i biosalongen beundrade honom. Och som tjatar om det till förbannelse. Jag misstänker att om man klippte bort Brandon De Wildes lille pojke, son i den farmarfamilj som Shane bosätter sig hos för att kunna rensa samhället på skurkar, skulle filmen bli nästan en timme kortare. Han hoppar runt och tjoar om hur fantastisk Shane är i ungefär varannan scen och är möjligen ännu mer självparodisk och tröttsam än de oändliga slagsmålen.

Det går också att reagera på hur pastellfärgat tjusigt allt är. Inte minst hjälten, förstås. När Alan Ladd som Shane först syns i halvfigur, sittande på sin häst, ser han precis ut som tuggummibilderna på Alan Ladd i västernmundering som var så populära bland filmfansen på den tiden då de fanns. Och man inser att det i själva verket är just den här bilden ur Shane som är tuggummibilderna på Alan Ladd – brett stomatolleende och i krimskramsturistig, fransprydd vilda västernmundering från filmstudions förråd av rekvisita. I själva verket ser den förbluffande småväxte Alan Ladd faktiskt rätt fånig ut i sin västernmundering (ungefär som om han är på väg för att fjanta sig på någon maskerad), medan däremot Jack Palance som den ondskefulle revolverman som hyrs in av skurkgänget ser både stilfull och imponerande ut.

Man kan fortsätta med den här sortens betraktelser över Shane, som är så överfylld av klichéer att den svämmar över. Det kan i någon mån bero på att några av klichéerna blivit klichéer tack vare alla västernfilmer och västern-TV-serieavsnitt som plagierat Shane, kanske, men de allra flesta var klichéer långt innan filmen kom.

Dessutom är Shane ett öppet försvar för de amerikanska idealen om den självständige individen och allas rätt att bära vapen. Alan Ladds föredrag för frun i farmarfamiljen om skjutvapnet som ett redskap som är precis så gott eller ont som mannen som bär det hyllades och hyllas rimligen av National Rifle Association.

Det som slår en är att det finns enstaka för tiden ovanliga omständigheter, som att Jean Arthurs farmarhustru går runt i byxor. Eller den mycket väsentligare att skurkarnas anförare, som vill driva bort farmarna från boskapsmarken, faktiskt har väldigt mycket fog för det han säger. Han försöker förhandla med farmarnas anförare, han påpekar att det var han och hans mannar (flera av dem döda i strider med rånare och indianer) som en gång inmutade marken och kämpade för att upprätta det lilla samhället, och att farmarna bara kommit dit och slagit sig ned och bland annat skurit av hans tillgång till floden och lett av vatten för att konstbevattna, vilket ställt till svåra problem för hans boksapsskötsel. Och på det har farmarnas förment gode anförare bara som svar att regeringen inte ser saken på det viset. Fast ovanligheter som dessa räcker knappast för att rädda vad som är en av filmhistoriens stora klassiker från att vara en film som inte berättas med den stuns som den här historien kräver och som man därför hellre bör se i form av något av de ovan nämnda entimmesavsnitten i diverse vilda västern-TV-serier.

Kör hårt,
Bellis

Annonser