Archive for the ‘THE SPY WHO LOVED ME’ Category

THE SPY WHO LOVED ME av Lewis Gilbert (1977)

april 6, 2009

THE SPY WHO LOVED ME av Lewis Gilbert (1977)
Svensk titel: Älskade spion
Med Roger Moore, Barbara Bach, Desmond Llewelyn, Lois Maxwell, Bernard Lee, Richard Kiel, Curt Jurgens, Caroline Munro, Walter Gotell, Geoffrey Keen, George Baker, Michael Billington, Olga Bisera, Edward de Souza, Vernon Dobtcheff

SPOILERVARNING

James Bond hängande i en discoboll. Glidande längs en skena i taket. Inne i ett kärnvapenbestyckat slagskepp.

Det är en scen som man vid första påseende förmodligen skulle tro kom från en James Bond-parodi. Fast i själva verket är det förstås en scen som kommer från vad man måste kategorisera som om inte en äkta James Bond-film, eftersom James Bond inte är med, så i alla fall en riktig James Bond-film – eftersom den, minus Bond, innehåller alla de ingredienser som en äkta James Bond-film ska innehålla. Inte minst de löjliga, självparodiska scenerna som gav de riktiga Bond-filmerna, med sin självdistans och humor, det kanske viktigaste av de kännemärken som skilde dem från alla andra actionfilmer. Och som numera, i och med Casino Royale och Quantum of Solace med Daniel Craig, helt har försvunnit.

Filmen heter The Spy Who Loved Me och är utan större tvivel den bästa av Bond-filmerna Roger Moore gjorde. De övriga ingredienserna finns också här, inklusive det väldiga maskinkomplexet avsett att ödelägga hela världen, eftersom skurken är en ofantligt rik, monoman galning som – i det här fallet – ska förpassa mänskligheten till havets botten. Och det är ur havet hans väldiga maskinkomplex stiger upp i slutuppgörelsen. Och naturligtvis innehåller även hans maskinkomplex det obligatoriska förrådet av sprängämnen och en knapp på väggen där det står ”Tryck här så sprängs hela anläggningen”, som fanns med redan i den första filmen i serien, Dr. No. Det Bond alltså varje gång ska göra är att ta sig fram till knappen och trycka på den och det tittaren ska göra är att låta bli att fråga varför sprängämnena och knappen finns där. För det här är James Bond.

Och en annan grej. Den här filmen utspelas i Egypten. Där har James Bonds uppdragsgivare, den brittiska säkerhetstjänsten MI5, inrättat ett högkvarter. Inuti en av pyramiderna. Varför de har gjort det och hur det har gått till utan de egyptiska myndigheternas kännedom är förstås fullständigt obegripligt, men högkvarteret är fullt utrustat – till och med teknikgeniet Q är där (varför det, egentligen?) och testar i sitt fullt utrustade laboratorium kaffebrickor som viner genom luften och hugger huvudet av folk. Och för säkerhets skull har det här högkvarteret inrättats i samarbete med ryssarna, så ryska säkerhetstjänsten är *också* där. Fullt utrustad, förstås.

Och en tredje grej. 007 och hans ryska, kvinnliga kollega Trippel-X är ute och kör bil. Plötsligt blir det nödvändigt att med bilen dyka ned i havet. Med ett knapptryck förvandlas den förstås till en liten miniubåt och de far fram genom vattnet ända tills de kommer till en badstrand, där de med nytt knapptryck förvandlar bilen till vanlig bil igen och ur havet kör upp på stranden, bland mängder av badgäster. En vardaglig självklarthet i den hemliga agent-världen.

Det var sådant här och de fyndiga replikerna och de stående replikerna (”My name is Bond. James Bond” och ”Shaken, not stirred”) som gjorde de gamla Bond-filmerna till Bond-filmer. Den slapstick-artade humorn, de osannolika intrigerna och de hisnande men pajasartade stuntsen, som genomfördes med ett kontrasterande allvar som framhävde det löjliga i alltsammans och därmed gav filmerna en välgörande självdistans som fick James Bond-serien att överleva i årtionden.

Och därför kunde man förlåta sådant som det ofta styltiga skådespeleriet, som i den här filmen när – just det, en fjärde grej – den metalltandade jätten Jaws håller på att slita och bita sönder skåpbilen som 007 och Trippel-X sitter i, och de häver ur sig de fyndiga replikerna men tyvärr inte har glasögonen på sig och därför sitter stela som pinnar för att försöka se vad det står på skyltarna som filmteamets allt-i-allo håller upp utanför bild.

The Spy Who Loved Me är en av den gamla tidens vidunderliga, osannolika, självdistanserade James Bond-filmer. Och som sig bör förför James Bond den kvinnliga huvudrollen i slutet, något han från och med Daniel Craig inte längre gör.

Med andra ord, i stället för att låta Bond förföra har man numera valt att Bond förgöra.

Kör hårt,
Bellis

Annonser