HOSTEL: PART II av Eli Roth (2007)
Svensk titel: Hostel 2
Med Lauren German, Roger Bart, Heather Matarazzo, Bijou Philips, Vera Jordanova, Milan Knazko, Richard Burgi, Jay Hernandez, Jordan Ladd, Edwige Fenech, Stanislav Ianevski, Zuzana Geislerová
SPOILERVARNING (ej allvarligt menad, ty rent skräp går inte att spoliera)
Risken med att på måfå bläddra bland kanaler och plötsligt börja se en film som man inte vet något om är att man blir lurad. Med ovanstående intetsägande titel och tre konststuderande unga kvinnor föreföll den här filmen möjligen kunna vara sevärd på något sätt, för Lauren German verkade vara en ganska bra skådespelerska och intrigen möjligen ett intressant relationsdrama.
Men bara ett kort stycke in, när de tre konststuderande amerikanskorna befinner sig på ett tåg från Rom och uppenbart blir lurade av ett gäng skummisar, förstår man att jaha, det är ytterligare en av alla de där filmerna som handlar om trafficking och även om det är ett hemskt och brännande problem i dagens verklighet brukar spelfilmerna om verksamheten vilja frossa i vidrigheterna på ett sätt som får den mer normalt funtade tittaren att misstänka att de i själva verket är tillverkade för att tillfredsställa den perversa del av publiken som tänder på slavhandel.
Fast sedan visar det sig att man inte har blivit lurad bara på relationsdramat om de tre konststuderande unga kvinnorna, man har även blivit lurad på traffickingfilmen.
Som trots allt skulle ha varit bättre än Hostel: Part II.
För det här visar sig vara en annan typ av dussinfilm som tillhör en mycket större kategori och dessutom är av det fullständigt meningslösa och ännu mer motbjudande slaget. Den handlar om att folk som gillar att tortera och döda andra människor så att blod och inälvor sprutar över hela filmduken kan köpa in sig hos ett gäng människohandlare i Tjeckien (självklart ett östeuropeiskt land, för det vet ju alla hur hemska de där brutala östeuropéerna är – det ser man ju på dem) som äger en bisarrt osannolik fästning med diverse medeltidsinspirerade tortyrkammare. Hemskt skojigt.
Här ett axplock scener:
Naken kvinna hänger upp och ned i kedja i taket ovanför ett stort badkar nedsänkt i golvet. Annan kvinna träder in och snittar upp kvinnan som hänger upp och ned med en lie och badar sedan lustfyllt i det forsande blodet.
Äldre man karvar kött från benen på levande yngre man som ligger fastkedjad på ett obduktionsbord och äter sedan köttet rått vid ett fint dukat bord, ackompanjerad av klassisk musik.
Medelålders man sågar i ansiktet på levande, fastkedjad ung kvinna med en cirkelsåg.
Småbarn spelar skrattande fotboll med ett avhugget kvinnohuvud.
Och så där fortsätter det. Diverse standardroller – den hårdföre klienten som visar sig bryta samman när det kommer till kritan, hans vän den veke klienten som hyser djupa tvivel och har mycket samvete men sedan när det kommer till kritan blir rasande hänsynslös, de psykopatiska skurkarna, den tuffa av de tre unga kvinnorna som i slutändan blir hårdför hjältinna och både klarar sig undan och hämnas, och så vidare – och väldigt mycket drypande äckel och inälvor och sprutande blod och virvlande kroppsdelar.
Det enda fascinerande med den här filmen och tusentals andra liknande är marknaden. För vem är Hostel: Part II egentligen avsedd? Hur många människor kan det finnas som av någon bisarr anledning tycker om att se sådant här? Hur är man funtad för att ens spela in filmer av det här slaget?
Jag förstår faktiskt inte det här. För antingen njuter ohyggligt många fler människor än man kan ana av motbjudande, slaskig tortyr av andra människor eller så finns det något annat slags förklaring, dock mycket oklart vilken.
Så vem, förutom vi som blir lurade när vi kanalbläddrar, är det egentligen som frivilligt tittar på filmer av det här slaget?
Att jag såg klart Hostel: Part II beror bara på att Kinematografi har stor bredd i urvalet filmer och en sådan här film kan jag tänka mig att recensera.
En, alltså.
Inga fler.
Kör hårt,
Bellis
Kinematografi 