WHAT’S EATING GILBERT GRAPE? av Lasse Hallström (1993)
Svensk titel: Gilbert Grape
Med Johnny Depp, Juliette Lewis, Leonardo DiCaprio, Mary Steenburgen, Darlene Cates, Laura Harrington, Mary Kate Schellhardt, Kevin Tighe, John C. Reilly, Crispin Glover
Rolltolkningen är imponerande. Mycket imponerande. Stor. Och märkligt nog känner man inte ens igen skådespelaren. Kanske är det en förutsättning. För han heter Leonardo DiCaprio. Numera är han en talanglös dussinskådespelare med stjärnstatus baserad på ett utseende som får mycket unga kvinnor att dåna, men i denna tidiga film gör han en insats som är vidunderlig. Han spelar den unge, förståndshandikappade Arnie Grape så övertygande att jag – faktiskt – genom hela filmen satt och undrade om man använt en pojke som faktiskt var förståndshandikappad i rollen. För jag kände inte igen Leonardo DiCaprio. Jag såg någon helt annan i filmen. Och det är skådespelarkonst. Stor skådespelarkonst.
Johnny Depp, som i likhet med kollegan DiCaprio gick vidare från den här filmen till meningslösa schabrakfilmer, gör en hygglig insats. Men har som vanligt utseendet emot sig. Han är helt enkelt för snygg och det fungerar inte. I och för sig inte hans fel, men är man så snutfager som han går det inte att vara hundraprocentigt övertygande, eftersom regissör och filmfotograf envisas med regelbundet återkommande porträttbilder där man blickar bort mot horisonten och håret sakta böljar i den milda brisen. På det sätter är folk inte i verkligheten, i alla fall inte flera gånger om dagen, och när man sett statytjusig ut i en film femton gånger under den första timmen blir det tjatigt. Porträttbilderna fyller ingen som helst funktion, möjligen med undantag för att de dånande unga kvinnorna numera kan piratnedladda filmen, kopiera över valfri porträttbild i en fil av något slag och skriva ut den på papper och tejpa upp den på väggen. Fast det kan ju knappast ha varit avsikten från början.
Juliette Lewis kan jag inte påminna mig ha sett till på länge. När jag ser den här filmen förstår jag varför. Om hon inte gjort något minnesvärt de senaste femton åren är det inte ägnat att förvåna, liksom.
Det finns inslag i What’s Eating Gilbert Grape? som starkt påminner om Lasse Hallströms stora genombrottsfilm Mitt liv som hund (som var en bättre film) och man skulle kunna se de här båda filmerna som olika delar i en tematisk svit. What’s Eating Gilbert Grape? är en stundtals gripande episodfilm om tillvaron i en händelselös liten håla någonstans i Mellanvästern. Miljöerna är utsökta – framförallt den lilla hålans centrum – men det är inte alla episoder som är lika träffsäkra. Några slår fel och blir oavsiktligt tröttkomiska, som exempelvis det sviktande golvet under den groteskt överviktiga modern (som i sig är ett inslag som filmen hade kunnat vara utan). Episoderna som slår rätt – och de är många – gör ett helt annat intryck. Den händelselösa tillvaro mitt ute i ingenstans som filmen kretsar kring är inte motbjudande; tvärtom är den så pass skickligt frammanad att den känns lockande. Händelselösheten behöver inte medföra tristess. Den kan lika gärna medföra sinnesro. Valet är strängt taget ens eget. Möjligen inte för filmens rollfigurer, men för tittaren som tänker utöver gränserna för filmens händelser och i stället ser den tillvaro som gestaltas i stort.
Samtidigt, och det är förmodligen väsentligt, är filmen i sig inte märkvärdig. Den är inte på långa vägar först i sitt slag. Den är inte heller sist. Och den är, enligt mitt förmenande, inte bäst. Fast man bör förstås se den om man inte har gjort det. För de gripande episoderna, för miljöerna, för den väl gestaltade känsla av enformighet som vilar över tillvaron i den lilla hålan.
Och för den enastående skådespelarinsatsen.
Kör hårt,
Bellis
Kinematografi 