Archive for the ‘THE THREE HUNDRED SPARTANS’ Category

THE 300 SPARTANS av Rudolph Maté (1962)

juli 4, 2009

THE 300 SPARTANS av Rudolph Maté (1962)
Svensk titel: De tappra 300
Med Richard Egan, Ralph Richardson, Diane Baker, Barry Coe, Anna Synodinou, John Crawford, Anne Wakefield, Michalis Nikolinakos

SPOILERVARNING

En av historiens avgörande vändpunkter är slaget vid Thermopyle (Thermópili), som låg till grund för filmen 300 av Zack Snyder (2006).

The 300 Spartans är originalfilmatiseringen av samma historiska händelse.

Man måste förstås ta en sådan här film för vad den är, ett kostymspektakel som ger tittaren den grovt omstuvade Hollywoodvarianten av den historiska sanningen. En matinéfilm för tuggummituggande, äventyrslystna pojkar i lägre tonåren.

Vilket The 300 Spartans förstås är.

Vilket The 300 Spartans överraskande nog även inte är.

Det som främst överraskar är att den – i stort sett – är historiskt korrekt och alltså inte bjuder på den sedvanliga, omstuvade Hollywoodvarianten. För dramaturgins skull har man arbetat in den i produktioner av det här slaget nödvändiga kärlekshistorien, man har mycket entydigt gjort hjältarna till ofelbart ädla och goda och skurkarna till ofelbart usla och onda (vilket i och för sig i just detta fall stämmer väl överens med den historiska sanningen) och tagit sig de nödvändiga friheterna för att göra en berättelse av alltsammans (fast man kunde ha låtit gudarnas fader heta Ievs (Zévs) som han gjorde i Grekland, inte Jupiter (på engelska Jove) som var det namn han fick när romarna stal grekernas Pántheon). Och Richard Egan som den imponerande vasiléos – kung – Leónidas av Sparta skulle också kunna vara en Stomatolreklam i hoplitrustning, men det är ofrånkomligt med tanke på när filmen spelades in.

Bortser man från sådana omständigheter – eller accepterar dem som nödvändiga eftersom det här är spelfilm och inte historielektion – så är The 300 Spartans på många sätt imponerande. Den är inspelad på plats i Grekland, så landskapen och själva passet är autentiska. Stor omsorg har lagts ned på dräkterna (även om man tycker att det kunde ha varit mindre uppenbart att bröstplåtarna är av plast) och på att få de upprepade drabbningarna att se autentiska ut. Det här är långt före de tvådimensionella, livlösa datoranimeringarnas tid, så när man behöver tusen soldater som ska komma rusande över en slätt anlitar man tusen statister i soldatmundering som kommer rusande över en slätt. Dessutom saknar drabbningarna de övermänskliga, löjeväckande cirkuskonsterna i form av huvudpersonens ofattbara hjältedåd i ultrarapid som är obligatoriska i modernare filmer av det här slaget – här är det frågan om gyttrigt, desperat, ofta klumpigt kämpande i formationer som snabbt bryts upp konfronterade med fiendestyrkan, men befriande nog utan att man som tittare för den skulle behöver se armar och ben vina genom luften och blod och hjärnsubstans forsa och skvätta över marken.

Men det är förstås också matiné.

De schablonartade stereotyperna finns här närmast i överflöd, men återigen – i just det här fallet känns det för en gångs skull historiskt korrekt. Den persiske barbaren Xerxes I var en maktgalen tyrann och vasiléos Leónidas av Sparta och hans 300 mannar tillhör historiens kompromisslöst modigaste och mest hedersamma människor. Deras bragd då de under tre dagars strider höll Thermopylepasset mot den ofattbart överlägsna, persiska hären – enligt vissa uppgifter uppgick den till 5 miljoner soldater, men minst 200 000–300 000 – och slutligen förrådda stred till sista man, kom att bli Greklands och därför i förlängningen den västerländska civilisationens räddning.

Och det är inte ens några överord.

När Leónidas fick veta att den persiska hären var så stor att pilarna från dess bågskyttar skulle förmörka himlen, kisade han mot solen och sa: ”Vad skönt. Då får vi strida i skuggan.”

När Xerxes I lät skicka bud till Leónidas med erbjudande om att denne skulle kapitulera och överlämna sina vapen, svarade Leónidas: ”Kom och hämta dem.”

Och inte bara i filmen.

Det gjorde han i verkligheten.

Med andra ord, en stereotyp matinéhjälte som har funnits på riktigt.

Och här i oemotståndlig Technicolor.

Kör hårt,
Bellis

Annonser