THE ARTIST av Michel Hazanvicius (2011)

THE ARTIST av Michel Hazanvicius (2011)
Med Jean Dujardin, Bérénice Bejo, John Goodman, James Cromwell, Penelope Ann Miller, Missi Pyle, Beth Grant, Ed Lauter, Joel Murray, Bitsie Tulloch, Ken Davitian, Malcolm McDowell, Basil Hoffman, Bill Fagerbakke, Nina Siemaszko, Dash Pomerantz, Beau Nelson, Jewel Shepard, Uggie

INFÖR OSCARSGALAN 2012
Nominerad i följande kategorier: Bästa film, Bästa regi, Bästa manliga huvudroll (Jean Dujardin), Bästa kvinnliga biroll (Bérénice Bejo), Bästa filmfotografi (Guillaume Schiffman), Bästa originalmanuskript (Michel Hazanvicius), Bästa originalkomponerade musik (Ludovic Bource), Bästa scenografi (Laurence Bennett, Robert Gould), Bästa kostymering (Mark Bridges), Bästa filmklippning (Anne-Sophie Bion, Michel Hazanavicius),

The Artist är en av de mest oväntade filmer jag sett. Det finns andra spelfilmer som är hyllningar till filmkonsten, men jag kan inte påminna mig någon som gjorts med så säker hand och så otvungen, kärleksfull elegans. Hela syftet med The Artist är att förklara filmkonsten sin kärlek och samtidigt levande berätta varför filmkonsten är det stoff av vilket drömmar vävs, och därför är filmen, djärvt och lyckat, en svartvit stumfilm – en film som hyllar filmens fräscha, oskuldsfulla barndom, då allt var nytt och inget hade prövats och hela grunden för filmkonsten lades och allt plötsligt rasade samman när talfilmen kom. Eller det påstås att det rasade samman i alla fall, i en av de filmer som The Artist har lånat sin intrig av, Singin’ in the Rain – även om The Artist i allt väsentligt är en nyinspelning av A Star is Born, pepprad och sockrad med (och milda makter, de får det att fungera) filmerna om Lassie. I det här fallet är nyinspelningen en del av poängen med filmen, för The Artist hyllar filmkonsten och det gör den genom att hylla stumfilmen och musikalfilmerna med Fred Astaire och Gene Kelly och den tid då filmstjärnorna var glamourens gudar och hette Douglas Fairbanks och såg ut som Jean Dujardin, den hyllar det glada tjugotal då filmen var ny och den ohämmade skaparlusten mer otyglad än någonsin senare, den hyllar filmkonsten genom att ha lånat sin intrig från andra filmer som handlar om filmindustrins och framförallt det gamla studiosystemets villkor, den är en tour de force som sveper upp genom filmkonstens första årtionden och innehåller ett myller av bugningar, referenser och erkännanden…

…men som också, såvitt jag kan avgöra utan att vara en av dem, fungerar alldeles utmärkt för den som inte är cineast och inte har sett särskilt mycket film och kanske inte ens är speciellt intresserad av film. Berättelsen är enkel och självdistanserad, det är storvulet drama och stormande känslor och väldiga segrar och djupa nederlag, det är teatraliskt och humoristiskt och sentimentalt. The Artist, med sina medvetet stora åthävor, skulle faktiskt ha kunnat vara gjord i Hollywood under tjugotalets stumfilmsera. Eller nästan. De första tio minuternas märkliga, såvitt jag vet på film tidigare aldrig skådade och subtila koreografi utgör i sig en hyllning som såvitt jag vet saknar motsvarighet i någon tjugotalsfilm.

Det är förbluffande att man hittat någon som är en sådan perfekt filmstjärnetyp från filmens tidigaste decennier som Jean Dujardin, som fyller ut rollen ända ut i fingerspetsarna och en bit till. Möjligen just därför skulle man ha försökt hitta någon med lite mer av samma övertygande kraft än Bérénice Bejo till den kvinnliga huvudrollen. Jean Dujardin ser ut som och är lika karismatisk som Clark Gable och är därmed själva arketypen för en filmstjärna, medan Bérénice Bejo inte är det minsta lik Louise Brooks, vilket hon borde ha varit och vilket är den stora bristen att hon inte är. Och sitt breda leende och oskuldsfulla dockansikte till trots – eller just därför, snarare – saknar hon helt Louise Brooks magnetiska utstrålning, känd för att ha gjort strålkastarna i filmstudion avundsjuka. Och där, i den kvinnliga rollen, finns väl det enda jag egentligen kan peka på som en brist hos The Artist.

Annat – som den improviserade dansduellen mellan Jean Dujardin och Bérénice Bejo när de befinner sig på var sin sida om det stora dekorskynket i studion, det plötsliga bruket av ljud under Jean Dujardins mardröm, stepphyllningen till Fred Astaire och Ginger Rogers och Gene Kelly – är fullträffar som mer än väl uppväger och utplånar den bristen, och det i en film som är en enda stor fullträff i sig.

The Artist är något så förbluffande som en film som förnyar filmkonsten genom att återvända till filmkonstens rötter.

Kör hårt,
Bellis

Annonser

Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

9 svar to “THE ARTIST av Michel Hazanvicius (2011)”

  1. Hans G Brüggener Says:

    Ja, det har nu gått en vecka sedan jag såg THE ARTIST, utan förväntningar, men med desto fler farhågor. Jag väntade mig burlesk-trams, fånerier och en form av ironisk, feg film som
    skulle vara i tidens anda, en ny ”Moulin Rouge” (den senare versionen med Mc Gregor & Nicole Kidman) fast sämre.

    Istället möttes jag av motsatsen till allt detta.
    The Artist är en mogen, modig (NB!) och vacker film, med riktiga människor vars öden man faktiskt bryr sig om, med romantik och tragedi, och en berättarkonst samt ett avkopplande, behagligt bildspråk (i en era där man tror en skakig kamera och reklamfilmssnabba klipp gör en bra film. Detta skall uttydas som att den som saknar förmåga att filma ordentligt inte heller gör det, utan skyler över sina brister genom att filma på ett sätt som hindrar en från att öht uppfatta så värst mycket av filmen…) med porträtt av fina ansikten, miljöer och återhållsamhet. En sann njutning för den som verkligen tycker om film. Och att känna sig
    förflyttad tillbaka till filmens storhetstid.

    Min omdelbara tanke var att, när förtrollningen släppt, skriva en recension här.
    Nu upptäcker jag att Bellis redan gjort det, och dessutom med
    just de ord och synpunkter jag själv skulle ha använt.
    I cannot hope to improve on his words.

    Filmen är den enda på senare tid jag skulle ge en Oscar i flera
    eller alla kategorier i vilka den nominerats.

    Må detta bli en nystart för filmbranschen. Må skådespelare uppstå och fimskapandet återfå charm och glamour. Må drömmarna leva.
    Må kvalitet än en gång uppskattas.

    • Moviehead Says:

      Hans, nu har The Artist tagit storslam i Oscarsgalan. De båda tyngsta kategorierna – Bästa film och Bästa regi (vilket det faktiskt är rätt ovanligt att samma film vinner) – och en av de övriga allra tyngsta, Bästa manliga huvudroll. Plus ett par till.

      Det här bådar gott för det du säger. En nystart.

      För The Artist revolutionerar filmkonsten, genom att söka sig tillbaka till dess rötter. Något som kan låta som en paradox, men inte är det. Inte i drömfabriken.

      Kör hårt,
      Bellis

  2. Jessica Says:

    Vad kul att höra dig så entusiastisk över en ny film! Det händer inte så ofta. Jag vet inte hur ni lyckats komma över den; själv väntar jag fortfarande tålmodigt på premiären. Men jag kommer definitivt att se den när den till slut dyker upp även hos oss. Det känns lite surt förstås att inte ha sett den nu när den är en sådan storfavorit till diverse Oscar-kategorier.

    • Moviehead Says:

      Hm. Entusiastisk över en ny film?

      När en film är gjord har inget med min eventuella entusiasm att göra. Det är helt andra överväganden som styr den saken. För andra nyare filmer jag givit mycket positiva recensioner, se bland andra The Reader, Winter’s Bone, Young Adam, Something’s Gotta’ Give, många fler… och fler kommer!

      Lägg för all del märke till hur även mycket gamla filmer, som Pandora’s Box, Metropolis, och Resan till månen kan få positiva recensioner.

      Och filmer från alla decennier däremellan.

      Vad gäller hur jag lyckats se The Artist så hjälper det att dels bo i Athen, dels ha en far som arbetar inom filmbranschen.

      Kör hårt,
      Bellis

      • Jessica Says:

        Jag är övertygad om att jag kommer att gilla den. Jag är för närvarande lite inne på stumfilm. Såg Herr Arnes Pengar med livepianist på Slottsbiografen strax före jul. Det var inspirerande!

  3. Bellis Says:

    Var det möjligen Matti Bye som spelade? En fullständigt makalös livepianist specialiserad på stumfilmer, numera även med CD-album med sin stumfilmsmusik i bagaget.

    The Artist är dessutom svår att inte tycka om för en cineast, helt enkelt för att den är en sådan enastående lyckad kärleksförklaring till filmkonsten som sådan.

    Kör hårt,
    Bellis

  4. Jessica Says:

    Nä, Edward von Past heter han, en lokal förmåga från Uppsala som har specialiserat sig på att ackompanjera stumfilm. Han gör det bl a på kulturnatten varje år. Makalöst bra.

    • Bellis Says:

      Där ser man – en till! Som är specialiserad på att ackompanjera stumfilm, alltså. Jag har aldrig hört talas om honom förut, men anar nu på allvar en renässans för den här sortens filmkonst. Välkommen sådan.

      Kör hårt,
      Bellis

  5. nicolas krizan Says:

    nu har även jag, sent omsider, sett denna så omtalade rulle – och kan bara hålla med er allihop, den var faktiskt lika bra som ryktet sade

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: