ABDUCTED av Lucy Phillips and Glen Scantlebury (2013)
Med Joe Bohn, Vivan Dugré, Tessa Ferrer, Emily Graham-Handley, Doug Haley, Jelly Howie, Trevor Morgan, Aidan Park, Ross Thomas, May Turnure
Visad på Athens internationella science fiction- och fantasyfilmfestival 2014, där den vann publikpris som mest kontroversiella film
Att någon enda människa i dag kan få för sig att göra en science fiction-film utan specialeffekter känns fräscht, även om det kan hända att det beror på att det är en lågbudgetproduktion. Att till och med våga använda ondskingar som är så billigt gjorda att de är förklädda i amerikanska militärens gasmasker modell första världskriget är förbluffande nog också på sitt sätt fräscht, eftersom det uttalat klargörs i filmen att så är fallet. Det görs inga försök att dölja faktum.
Fast fräschare ändå är kanske att göra en sf-film med flera olika tolkningsmöjligheter, även om jag tänker undvika att gå in på dem eftersom det skulle medföra att spoliera intrigen. Men när jag såg den här filmen på Athens internationella science fiction- och fantasyfilmfestival och den introducerades av den ena av regissörerna, Lucy Phillips, som efter filmen svarade på frågor, ställdes frågan vad slutet egentligen betyder, eftersom frågeställaren inte förstått det. Jag höjde genast rösten och sa åt Lucy Phillips att inte svara på frågan, eftersom hela poängen ju är att filmen är öppen för en rad olika tolkningar och att ingen därför bör ges. Hon tackade mig faktiskt.
Ur dessa synvinklar är alltså Abducted en rätt ovanlig science fiction-film. Så därför är det lite synd att den faller i några av de vanliga filmfällorna när det gäller den här sortens filmer, helt oavsett om de är science fiction eller inte.
För med den här sortens filmer menar jag nu primärt thrillers och/eller actionfilmer, och Abducted är lite av båda delarna. Kanske lite för mycket av actionfilm, för trots att stor desperation under svåra förhållanden utan tvivel kan orsaka möjligen till synes övermänskaliga fysiska insatser, känns det ändå inte trovärdigt att en ung man som mycket tydligt klargjort att han aldrig ens varit i slagsmål plötsligt förvandlas till en högeffektiv kommandosoldat som inte bara förmår hantera vapen med avsevärd kompetens utan röjer just stridsdugliga proffs – eller det trodde man, i alla fall – ur vägen i en fart av en var trettionde sekund. Varför behövs det? Varför kan inte rymningen i stället få ske på något annat smart sätt, exempelvis så som rymningar normalt brukar ske ur högsäkerhetsfängelser, alldeles i verkligheten? De fysiska påfrestningarna kan vara stora och imponerande trots det, om de nu är så nödvändiga.
Fast man måste kanske förlåta den biten som tyvärr ofrånkomlig i dagens filmkulturella klimat och ges man försonande omständigheter som begåvade unga skådespelare som så gott som hela tiden är mycket trovärdiga blir det i alla fall lättare att förlåta, i synnerhet om filmens unga huvudrollspar faktiskt kan ligga bredvid varandra i en säng och övertygande bete sig som om de älskar varandra och just idkat sexuellt umgänge, trots att de har förbluffande många klädesplagg på sig.
Förresten var det en tittare i publiken på Athens filmfestival som när jag fått Lucy Phillips att tacksam slippa berätta vad som är innebörden i filmens slut ställde följande kluriga fråga:
”Mrs. Phillips, om ni inte vore filmens manusförfattare och en av dess regissörer, hur skulle ni då ha tolkat dess intrig och tema?”
Skrattande kunde Lucy Phillips alltså inte låta bli att svara längre.
Men vilket svar hon gav publiken låter jag stanna inom biografens fyra väggar.
Kör hårt,
Bellis
Kinematografi 