BOYS DON’T CRY av Kimberly Peirce (1999)
Med Hilary Swank, Chloë Sevigny, Peter Sarsgaard, Brendan Sexton III, Alicia Goranson, Alison Folland, Jeanetta Arnette, Rob Campbell, Matt McGrath, Cheynne Rushing, Robert Prentiss, Stephanie Sechrist, Jerry Haynes
SPOILERVARNING
Det finns inte så sällan ett problem med välmenande filmer som bygger på sanna historier. De kan bli förblindade. Önskan att övertyga tittaren om ondskan i det som gestaltas och därefter ifrågasätta bigotteri blir för stark.
Boys Don’t Cry är socialt sett en lovvärd film. Den är också mycket välspelad av begåvade Hilary Swank, som i unga år fick sin första Oscar för bästa kvinnliga huvudroll för sin insats (den andra Oscarn fick hon – lika välförtjänt – för Million Dollar Baby av Clint Eastwood). Men att en film är lovvärd säger inget om dess kvalitet – filmer med ”budskap” måste tvärtom göras varsamt för att inte slå över i budskapet och därmed helt enkelt bli dålig konst. På den punkten misslyckas Boys Don’t Cry på två avgörande nivåer.
Den första är att den inte är en särskilt märkvärdig eller gripande film. Historien den berättar är gammal och den berättar den inte särskilt originellt – jag har sett det här förut (kretsande kring olika slags minoriteter, men alltid med samma utfall) och för varje gång jag sett det har det blivit allt mer uttjatat och därmed mindre effektivt. Det är ett problem som Boys Don’t Cry i sig inte kan lastas för, men tar man som filmskapare hänsyn till tidigare filmhistoria kanske man ändå bör tänka på den stora mängd tittare som ofelbart kommer att ha sett förlagorna.
Den andra berör mer direkt filmens tema. Boys Don’t Cry handlar om transsexualism. I det här fallet om en man som fötts i en kvinnas kropp. Det är ett brännande och väsentligt ämne och det är förmodligen alldeles extra viktigt att det tas upp till betraktande och diskussion i ett samhälle som är så värdekonservativt och fördomsfullt som det amerikanska. Men det finns ett som jag ser det avgörande problem med filmens gestaltning av frågeställningen.
Det som drabbar Hilary Swanks transsexuella gestalt är oförlåtligt och oförsvarbart. Hon utsätts för de båda ohyggligaste brott man över huvud taget kan utsättas för på individnivå – hon våldtas och mördas. På grund av sin transsexuella läggning. Och därvidlag manar filmen förhoppningsvis till eftertanke och diskussion bland dem som ser den.
Men det avgörande problem som filmen glider över utan vidare kommentarer tar i viss mån udden av budskapet. Hilary Swank är bedragerska. Hon lurar de flickor hon blir ihop med. Hon får dem att idka sexuellt umgänge med henne utan att avslöja att hon i själva verket rent fysiskt är kvinna. Det sexuella umgänget består mest av oralsex som hon utför på den andra kvinnan, men även av andra sexuella handlingar. Och det här ser jag inte som oproblematiskt. Sexuellt umgänge anser jag måste idkas på frivillig basis mellan personer i lovlig ålder, men i begreppet ”frivillig basis” ingår att man är informerad om sin partners rent fysiska kön. Ingen ska behöva utsättas för att luras till sexuellt umgänge med någon av samma eller motsatt kön – vill man ha sexuellt umgänge ska det ske i full medvetenhet om vad det är man ger sig in på.
Jag tycker inte att Hilary Swanks rollfigur – och därmed förebilden i verkliga livet, som i alla fall enligt tillgängliga källor på nätet betedde sig på samma sätt – går att försvara i det här fallet. Och problemet som uppstår är att bigotta personer faktiskt kan se något slags – som jag tycker sinnessjukt förvrängd, men det är inte poängen – ”rättvisa” i att hon våldtas och mördas när man upptäcker vad hon gjort.
Ur den synvinkeln tror jag att den här filmen som debattunderlag kan göra transsexuella och andra sexuella minoriteter en stor, oavsiktlig otjänst.
Och som sagt, som film betraktad – minus budskapet – är det här inte en märkvärdig tingest. Tvärtom är det en dussinfilm. En i mitt tycke bättre och originelllare och mer gripande film om transsexualism är Neil Jordans vackra The Crying Game.
Kör hårt,
Bellis
Kinematografi 