WOLF av Mike Nichols (1994)
Med Jack Nicholson, James Spader, Michelle Pfeiffer, Kate Nelligan, Richard Jenkins, Christopher Plummer, Eileen Atkins, David Hyde Price, Om Puri, Ron Rifkin, Bradford English
SPOILERVARNING
Jag försöker hitta en bra liknelse. Ludwig van Beethovens Månskenssonaten, kanske. Första satsen är ett av de vackraste, mest suggestiva musikstycken som finns, medan de båda följande skär sig så mycket mot den första att det känns overkligt att Beethoven kunde få för sig att lägga dem till den. De är påklistrade, malplacerade.
Principinvändningen mot Wolf är densamma. För den film som Wolf inte blev är lysande. De första fyrtio minuterna är en fascinerande, gripande, välspelad film kring intrigerandet och dubbelspelet på ett stort förlag, med allt från otrohet till rygghuggare som kämpar om samma jobb samtidigt som de på ytan låtsas vara goda vänner – alltsammans mot en fond av sugande cynism, väl gestaltad av utmärkta skådespelare som Jack, James Spader och häpnadsväckande nog Michelle Pfeiffer (som i alla sina andra filmer är docksött inkompetent som skådespelerska och därmed gör så lite intryck att jag inte ens nu, bara en liten stund efter att ha sett Wolf, kunde dra mig till minnes hennes namn, utan var tvungen att titta på konvolutet för att kunna skriva det några rader högre upp i den här recensionen).
Denna suggestiva, intressanta intrig rinner likt Beethovens månskenssonat ut i sanden utan att ens få en upplösning om man fortsätter att se filmen efter de första dryga fyrtio minuterna. Jag lyssnar alltid bara till första satsen i Månskenssonaten; jag skulle vilja rekommendera alla som inte sett Wolf att se bara de första dryga fyrtio minuterna och därmed anse filmen avslutad, trots att intrigen inte har fått någon upplösning – det får den ändå inte, även om man fortsätter att se filmen.
För sedan tar de ditympade varulvarna över. Till ett förfång för berättelsen som alla som var inblandade i filmen måste ha drabbats av tillfällig medvetslöshet för att inte märka. Att se Jack studsa omkring i ultrarapid äger möjligen ett slags oväntad, pajaskomisk kvalitet, men den går snart över – någonstans vid det sjuttonde skuttet har man för länge sedan tröttnat. När sedan även James Spader börjar ultrarapidstudsa och de båda varulvarna bumpar runt som studsbollar och slåss mot varandra, blir det hela så beklämmande att man skruvar på sig och vid det laget har man väntat länge på att filmen ska ta slut mycket snart.
Vilket den turligt nog också gör, för sedan finns det inte så mycket mer att berätta. Det har det i själva verket inte gjort på en och en halv timme. Men det lilla som finns att berätta berättar jag här och nu, för slutet har inget med de första fyrtio minuternas riktig film att göra. Se de fyrtio minuterna, stäng sedan av filmen och vet – om nu intresse obegripligt nog finns – att James Spader blir skjuten av Michelle Pfeiffer, och att Jack slutgiltigt förvandlas till varg och följs ut i vildmarken av Michelle Pfeiffer så fort hon också blivit varg, eftersom bettet från James Spader förvandlat även henne till varulv.
Kör hårt,
Bellis
Kinematografi 