MANNEN UTAN ÖDE av Lajos Koltai (2005)
Originaltitel: Storstalanság
Med Marcell Nagy, Béla Dóra, Bálint Péntek, Áron Dimény, Péter Francsikai, Zsolt Dér, András M. Kecskés, Dani Szabó, Tibor Mertz, Péter Vida, Endre Harkányi, Márton Brezina, Zoltán Bukovszki, Gábor Nyiri, Jenö Nagy, Bence Bihari, Patrik Holzmüller, Daniel Craig, Jakab Pilaszanovich, Zoltán Tóth
Förintelsen under andra världskriget är den moderna västerlänningens största, historiska trauma. Att en sådan ofattbar tragedi har kunnat äga rum gör det nödvändigt för inte bara historieskrivningen och politiken utan även konsten att behandla och bearbeta den, utröna mekanismerna bakom den, och visa upp fasorna för ständigt nya generationer. Men i konstens och mer specifikt filmkonstens fall finns här ett problem. Tyvärr. För förintelsen håller genom filmkonsten på att bagatelliseras, den håller på att förvandlas till ett slags klichéfylld, skändligt upprörande underhållning, som till slut distanserar oss från vad som verkligen hände och förvandlar det ohyggliga till något som förpassats till bioduken men inte längre berör annat än som ovanligt råa skräckfilmer.
Därför att filmerna upprepar sig. I det oändliga.
Det här är Lajos Koltais version och den är lika klichéfyllt upprörande och därmed avtrubbande som alla de andra (om den inte råkar vara den första i facket man ser). Därför är det en försonande omständighet att det finns några intressanta skillnader i marginalen.
Eftersom Mannen utan öde – en märklig svensk titel i sken av att filmen handlar om en 14-årig pojke – är gjord i Ungern av ungerska judar och inte i Hollywood av mastodontfilmsfabrikanter, tar den upp sådant som de senare förmodligen inte ens är medvetna om. Som den tämligen fasansfulla rasism som frodades *mellan* judar av olika etnisk härkomst i koncentrationslägren, där man på rangskalan inte var ”äkta” jude om man var av si eller så nationell härkomst och som ”oäkta” jude behandlades sämre av de övriga lägerfångarna. Det här är förstås ögonöppnande både fasansfullt och intressant, och för de flesta förmodligen okänt … och just därför känns det som ett försuttet tillfälle att det tas upp bara i ett par flyktiga scener och inte får några konsekvenser. Mannen utan öde visar också på hur den 14-årige pojken, kusligt inlevelsefullt porträtterad av Marcell Nagy, efter krigsslutet och återkommen till Budapest blivit något av en icke-existens, en person som med sina erfarenheter bemöts med i bästa fall likgiltighet och i sämre fall med att stötas ut och i sämsta fall ett slags klichéartad nyfikenhet där de svar han förväntas ge om tiden i koncentrationsläget trycks ned i halsen på honom av dem som frågar, eftersom klichéföreställningarna redan frodas.
Det finns en intressant rent filmisk skillnad också. Mannen utan öde växlar, beroende på scen, mellan färg, svartvitt och – något man mycket sällan ser på filmduken – sepiabrunt. Det förlänar filmens stämningar en subtil, ytterligare styrka och är genomgående mycket skickligt genomfört.
Så, ur några synvinklar förnyar Mannen utan öde den för det kollektiva minnet av förintelsen allt livsfarligare filmkonst som exploaterar fasorna intill den klichéfyllda, mysrysiga skräckfilmens gräns.
Kör hårt,
Bellis
Kinematografi 