MUSIC AND LYRICS av Mark Lawrence (2007)

MUSIC AND LYRICS av Marc Lawrence (2007)
Med Hugh Grant, Drew Barrymore, Haley Bennett, Brad Garrett, Aasif Mandvi, Matthew Morrison, Scott Porter, Zak Orth, Daniel Stewart Sherman, Jason Antoon, Dan McMillan, Nick Bacon, Andrew Wyatt

Drew Barrymore är en ganska duktig skådespelerska. Hugh Grant är en ganska duktig skådespelare. Fast den senare bara som stereotyp, för något annat har han såvitt jag vet aldrig varit. Han har spelat samma stereotypiska roll varenda gång sedan genombrottet i Four Weddings and a Funeral av Mike Newell. Möjligen beror det inte bara på att hans register är begränsat utan på att han faktiskt saknar ambitionen att göra något annat. Enligt egen utsago var skådespelaryrket aldrig något han strävade efter och han finner det fortfarande svårt att se sig själv som skådespelare, och eftersom han mycket omsorgsfullt har sett till att fastna i exakt samma rollfigur i den ena mycket lättviktiga komedin efter den andra – han spelar alltid den lite fumligt bortkomne men mycket charmige engelsmannen – gör hans redan på manuskriptnivå garanterade dominans att filmerna oavsett ramhandling blir intill förväxling lika varandra. Det är mycket svårt att hålla isär dem. Det lättaste sättet är att se efter vem som spelar den kvinnliga huvudrollen. Eller kanske inte? I vilken var det han spelade mot Julianne Moore? Och när parade de ihop honom med Julia Roberts? Och var det i genombrottsfilmen han spelade mot Andie MacDowell?

Av det skälet tjänar Music and Lyrics på att Hught Grant har matchats mot just Drew Barrymore, som är en ganska duktig skådespelerska. Hon är ingen klassisk skönhet, men med tanke på att hon ser ut som om hon vore Stephen Frys syster är hon förbluffande vacker. Och hon är karismatisk, utlevande – hon kan ta över en scen. Även om den är skriven för Hugh Grant.

Fast med det sagt är den här i allra högsta grad förutsägbara formelfilmen inte fullt lika innehållslös som nästan varenda annan film Hugh Grant någonsin har gjort, eftersom den handlar om musikindustrin och hur musikindustrin ser ut för en före detta storsäljande popstjärna som numera livnär sig på att uppträdda på klassfester och i små nöjesparker, för publikmassor bestående av tjugofem nostalgiska tanter. Och den handlar, om än med distanserat komisk touch, om de hårda villkoren för den avdankade popstjärnan när han tack vare den senaste stjärnan i ropet får en chans att komma tillbaka bara han skriver en väldigt bra ny popdänga och den handlar om hur begåvade människor ibland helt utan egen förskyllan trillar in i den här sortens branscher för att de utan någon som helst skolning helt enkelt visar sig kunna (den rollen står alltså Drew Barrymores textförfattarinna för). Jag råkar en gång i tiden ha arbetat lite i musikbranschen, som manager åt en ung artist som kallade sig Niva, och inte så lite av det Music and Lyrics gestaltar stämmer faktiskt. Det ofta mycket hektiska schemat, den strömlinjeformande omstöpningen av originella och kanske till och med bra låtar till det slags mittfåremusik man vet säljer, den väldigt ytliga image som är avsedd att av skrikande tonårsfans uppfattas som artistens verkliga persona, och så där. En styrka hos Music and Lyrics är att plastvärlden väl kontrasteras mot Hugh Grants cyniska medvetenhet om hur den fungerar och hans stora beredvillighet att ge avkall på varje uns av integritet bara han får jobbet. Trots att filmen är en komedi är den dagsländeaktiga popmusikbranschen väl och rättvisande gestaltad, inte minst även i kraft av Haley Bennetts självparodiskt förljugna men just därför inte så lite rättvisande porträtt av en ung megastjärna. Vem den här människan egentligen är får vi aldrig veta, men vi får en mycket god inblick i vem hon inte är men alla hennes fans tror henne vara.

Precis som alla sådana här filmer slår förstås Music and Lyrics över fullständigt när den tårdrypande kärlekshistorien ska klaras av och hela den långa sekvensen som utspelas under popkonserten i närheten av filmens slut är lika tröttsamt osannolik som man förstås på förhand vet att den kommer att bli (eftersom det inte är någon tiotusenkronorsfråga om det kommer att bli en popkonsertsekvens med tårdrypande romans i just den här filmen) och därför frontalkolliderar den på samtliga nivåer med den tidigare i filmen tämligen rättvisande porträtterade, cyniska musikbranschen. Det är lite synd. Mycket förutsägbart, men lite synd.

Och förresten, trots de kvaliteter Music and Lyrics har är filmen fullständigt förglömlig. Det vet jag med säkerhet. Jag har nämligen sett den förut. Och det måste ju ha varit för inte allt för länge sedan, eftersom den är gjord 2007.

Men innan jag nu såg om den hade jag bara en vag minnesbild av en man och en kvinna som satt i ett rum och frenetiskt försökte skriva en låt. Det var det absolut enda jag mindes och det ägnar de sig åt i kanske tio minuter av filmens speltid.

Och det är inte ens några särskilt starka scener.

Kör hårt,
Bellis

INTE HÄR FÖR ATT BLI ÄLSKAD av Stéphane Brizé (2005)

INTE HÄR FÖR ATT BLI ÄLSKAD av Stéphane Brizé (2005)
Originaltitel: Je ne suis pas là pour être aimé
Med Patrick Chesnais, Anne Consigny, Georges Wilson, Lionel Abelanski, Cyril Couton, Anne Benoît, Olivier Claverie, Helénè Alexandridis, Geneviève Mnich

Jag läser stora mängder självbiografiska och biografiska texter, men ytterst sällan om framstående eller berömda personer. Jag tycker att det är mycket intressantare att läsa självbiografier och biografier om vad som till vardags kallas helt vanliga, obemärkta människor som lever eller levt alldagliga, anspråkslösa liv. Det är sällan sådana texter publiceras i bokform, men den engelska tidskriften Granta specialiserar sig på dem. Anledningen till att jag är så mycket mer intresserad av de vanliga människornas liv är att de storvulna, storskaliga berömmelseliven känns ungefär så isolerade och artificiella som jag misstänker att de ofta är, medan den vanliga människans liv är en inte så sällan djupt gripande, fascinerande berättelse. För länge sedan sa en god vän till mig när vi diskuterade en film – jag minns inte vilken – att det filmen skildrade, vad vi skulle kalla ett vanligt, obemärkt liv, inte är så dåligt utan tvärtom heroiskt. Jag håller med honom och i själva verket misstänker jag att det livet kan vara bra mycket rikare än Michael Jacksons eller Julia Roberts’ eller Silvio Berlusconis eller Kate Moss’ eller … och så vidare. Hur skulle det till exempel kännas att aldrig kunna röra sig någonstans i tillvaron utan att folk genast kände igen en och därför ständigt ha muren av berömmelse mellan sig och möjligheten att knyta mänskliga kontakter på lika villkor? För att inte tala om att, likt ett par av dem som nämns ovan, vara omgiven av livvakter dygnet runt? Och inte på ren ingivelse kunna ta ens en promenad?

Inte här för att bli älskad handlar om ett par vardagliga människors liv och det är en lågmäld film – i positivaste tänkbara bemärkelse. Här finns inga stora åthävor, här finns inget väldigt schabrakande av något slag, här finns, för vad det nu är värt, en medelålders man som är utmätningsman och en ung kvinna som är syokonsulent och ett förhållande som inte ens är filmstereotypt passionerat. Och jag tycker att det är mycket värt, i synnerhet när denna vardagliga berättelse framställs så gripande och trovärdigt. För den här berättelsen är inte märkvärdig. Det här är inte ens en märkvärdig film, för den har gjorts i otaliga varianter tidigare. Poängen med den är en annan – i Inte här för att bli älskad kan vi nästan alla identifiera oss, i alla fall på något plan, och den har, liksom så många före den, något högst väsentligt att säga oss om våra liv, i synnerhet om våra liv råkar tillhöra de där vardagliga och inte de storskaliga, artificiella berömmelseliven.

Patrick Chesnais grådystra tillvaro som utmätningsman är molande tristessfylld, men han lever vidare, dag för dag, utan att beklaga sig. I hans tillvaro finns inga utsikter, inga vyer, inget hopp. Och att framleva en sådan tillvaro är mer heroiskt än man för det mesta låtsas om, för det är den som lyckas stiga upp ur sängen varje dag och leva vidare i en tillvaro av det slaget som verkligen är värd den respekt som normalt tillkommer superrika plastmänniskor som Madonna.

Den unga Anne Consignys tillvaro är på ytan lyckligare, eftersom hon står i begrepp att gifta sig med sin älskade men, som det visar sig, självupptagne sambo. Så självupptagen att äktenskapsplanerna knakar i fogarna, självklart utan att sambon märker något. Han är för självupptagen.

Dessa båda människors livssituationer är förstås så vanliga att de skulle kunna betraktas som banala och därför ointressanta, och det även när deras liv löper samman och den förutsägbara, av osäkerhet fyllda kärleksrelationen blir ett faktum.

Men det här är inte banalt och definitivt inte ointressant bara för att det är vardagligt. Tvärtom. För det handlar om riktiga människor i en riktig tillvaro, i en tillvaro som de flesta av oss känner igen. Och deras problem är allmänmänskliga problem och deras relation är allmänmänsklig och det sätt den utvecklas på är allmänmänskligt och jag tror inte att det fanns någonting i den här filmen som jag inte kunde förutsäga.

Vilket inte spelade någon roll alls.

För det här är så väl och gripande gestaltat att det inte är intrigen i sig som är huvudsaken, utan hur väl den och huvudpersonerna speglar allas våra ofta lika förutsägbara liv.

Kör hårt,
Bellis

CHARLIE WILSON’S WAR av Mike Nichols (2007)

CHARLIE WILSON’S WAR av Mike Nichols (2007)
Svensk titel: Charlie Wilsons krig
Med Tom Hanks, Julia Roberts, Philip Seymour Hoffman, Jud Tylor, Hilary Angelo

SPOILERVARNING

Om en film handlar om krig och den ena sidans stridande soldater kommer från USA och filmen är gjord i Hollywood, så är formeln given: man kritiserar företeelsen krig och framställer den som hemsk, men ser samvetsgrant till att med stor omsorg framhålla (inte så sällan med hjälp av en berättarröst till slutscenen och eftertexterna, som i Platoon av Oliver Stone och Flags of Our Fathers av Clint Eastwood) att de amerikanska soldaterna är hyvens och reko pojkar med äppelpaj i blick och amerikanska flaggans mönster på kalsongerna. Ja, något i den stilen, i alla fall. Kriget är ont, men amerikanerna är goda.

Det här ska nu för all del inte förvåna någon, för det är i själva verket en rätt trogen bild av Hollywoods åsikter. Filmbranschen i USA är av tradition politiskt liberal och nu när både John Wayne och Charlton Heston är döda går det endast med stor svårighet att spåra upp någon i Hollywood som är republikan. Att filmbranschen röstar på demokraterna är närmast ett axiom.

Liksom det närmast är ett axiom att filmbranschens utövande konstnärer, från manusförfattarna till regissörerna till skådespelarna, ofta har helt andra åsikter än eventuell sittande, republikansk president om när det är befogat att börja kriga någonstans i världen. Men här finns en hake, för när den republikanske presidenten väl har börjat kriga får ”våra män och kvinnor i uniform” Hollywoods fulla stöd. Ibland får de till och med via satellit dela ut något av priserna under Oscarsgalan. För när pojkarna och flickorna är på plats med sina vapen och riskerar livet, ställer sig även Hollywood som sanna patrioter bakom dem.

Och därav filmerna som dels kritiserar krig, dels hyllar de amerikanska soldaterna.

Fast i Charlie Wilson’s War sker inte hyllningen som en avslutande men ohyggligt effektiv fotnot i form av berättarröst i slutet, den pågår filmen igenom. Även om det inte är just soldater den hyllar, utan en amerikansk krigsinsats. För Charlie Wilson’s War handlar alltså om kongressledamoten Charlie Wilson, som för att ta död på så många ryssar som möjligt lyckades få de amerikanska anslagen till vapen åt afghanerna då Sovjet invaderat att höjas från fem miljoner dollar till en miljard dollar. Varpå afghanerna dödade hemskt många ryssar och vann kriget. Under filmen får man sig som tittare till och med regelbundet till livs ett slags serietabell, där antalet nedskjutna, sovjetiska helikoptrar och sprängda stridsvagnar anges år för år. Meningen är nog att man ska hurra. Det gör de i alla fall i filmen.

Men nu är ju det här en film av Mike Nichols. Mannen bakom bland andra The Graduate och Carnal Knowledge.

Så inte helt överraskande överraskar den.

För den avslutas med en käftsmäll mot USA:s krigsmakt som är så talande och så skrämmande att man faktiskt kan tro på att filmen faktiskt är något så när trogen den sanna historien om Charlie Wilson. Jag har spoilervarnat ovan, så jag dristar mig att tala om att en miljard dollar till vapen inte är för mycket, men att en miljon dollar till en skola i Afghanistan inte kan komma på tal. Vilket är talande.

Fast å andra sidan är det också talande att de stridande förbanden kommer från dels Sovjetunionens Ryssland, dels Afghanistan. Det finns alltså inga amerikanska soldater att hylla. Vilket förstås är bekvämt om man nu vill överraska med kritik mot själva beslutet att kriga.

Annars lider Charlie Wilson’s War av samma verklighetssträvan som Flags of Our Fathers, men ur en annan, intressant vinkel. Medan strävan efter autenticitet fick teamet bakom Flags of Our Fathers att bränna av så många granater och skottsalvor under handlingsbärande dialog att det är omöjligt att uppfatta vad någon säger, låter teamet bakom Charlie Wilson’s War i stället alla prata i munnen på varandra när de promenerande längs kongressens korridorer bedriver politisk kohandel. Så är det säkert i verkligheten, men för filmen blir det katastrofalt – den handlingsbärande dialogen drunknar i… den handlingsbärande dialogen.

Så jag gick till dvd-menyn och knäppte på engelskspråkiga textremsor. Och det visade sig att man varit fantastiskt noggrann och med angivelse av vem som säger vad i kakofonin har skrivit ut vad precis alla säger, vilket lett till fem- eller sexradiga textremsor skrivna med mycket liten stil som täcker nästan hela bildrutan. Och tar så lång tid att läsa att man omöjligt hinner göra det när de sekundsnabbt blixtrar förbi i det kulsprutesmattrande tjattret och därför blir tvungen att gång på gång frysa bilden för att förstå vad som händer, och varför.

Kör hårt,
Bellis