MUSIC AND LYRICS av Mark Lawrence (2007)

MUSIC AND LYRICS av Marc Lawrence (2007)
Med Hugh Grant, Drew Barrymore, Haley Bennett, Brad Garrett, Aasif Mandvi, Matthew Morrison, Scott Porter, Zak Orth, Daniel Stewart Sherman, Jason Antoon, Dan McMillan, Nick Bacon, Andrew Wyatt

Drew Barrymore är en ganska duktig skådespelerska. Hugh Grant är en ganska duktig skådespelare. Fast den senare bara som stereotyp, för något annat har han såvitt jag vet aldrig varit. Han har spelat samma stereotypiska roll varenda gång sedan genombrottet i Four Weddings and a Funeral av Mike Newell. Möjligen beror det inte bara på att hans register är begränsat utan på att han faktiskt saknar ambitionen att göra något annat. Enligt egen utsago var skådespelaryrket aldrig något han strävade efter och han finner det fortfarande svårt att se sig själv som skådespelare, och eftersom han mycket omsorgsfullt har sett till att fastna i exakt samma rollfigur i den ena mycket lättviktiga komedin efter den andra – han spelar alltid den lite fumligt bortkomne men mycket charmige engelsmannen – gör hans redan på manuskriptnivå garanterade dominans att filmerna oavsett ramhandling blir intill förväxling lika varandra. Det är mycket svårt att hålla isär dem. Det lättaste sättet är att se efter vem som spelar den kvinnliga huvudrollen. Eller kanske inte? I vilken var det han spelade mot Julianne Moore? Och när parade de ihop honom med Julia Roberts? Och var det i genombrottsfilmen han spelade mot Andie MacDowell?

Av det skälet tjänar Music and Lyrics på att Hught Grant har matchats mot just Drew Barrymore, som är en ganska duktig skådespelerska. Hon är ingen klassisk skönhet, men med tanke på att hon ser ut som om hon vore Stephen Frys syster är hon förbluffande vacker. Och hon är karismatisk, utlevande – hon kan ta över en scen. Även om den är skriven för Hugh Grant.

Fast med det sagt är den här i allra högsta grad förutsägbara formelfilmen inte fullt lika innehållslös som nästan varenda annan film Hugh Grant någonsin har gjort, eftersom den handlar om musikindustrin och hur musikindustrin ser ut för en före detta storsäljande popstjärna som numera livnär sig på att uppträdda på klassfester och i små nöjesparker, för publikmassor bestående av tjugofem nostalgiska tanter. Och den handlar, om än med distanserat komisk touch, om de hårda villkoren för den avdankade popstjärnan när han tack vare den senaste stjärnan i ropet får en chans att komma tillbaka bara han skriver en väldigt bra ny popdänga och den handlar om hur begåvade människor ibland helt utan egen förskyllan trillar in i den här sortens branscher för att de utan någon som helst skolning helt enkelt visar sig kunna (den rollen står alltså Drew Barrymores textförfattarinna för). Jag råkar en gång i tiden ha arbetat lite i musikbranschen, som manager åt en ung artist som kallade sig Niva, och inte så lite av det Music and Lyrics gestaltar stämmer faktiskt. Det ofta mycket hektiska schemat, den strömlinjeformande omstöpningen av originella och kanske till och med bra låtar till det slags mittfåremusik man vet säljer, den väldigt ytliga image som är avsedd att av skrikande tonårsfans uppfattas som artistens verkliga persona, och så där. En styrka hos Music and Lyrics är att plastvärlden väl kontrasteras mot Hugh Grants cyniska medvetenhet om hur den fungerar och hans stora beredvillighet att ge avkall på varje uns av integritet bara han får jobbet. Trots att filmen är en komedi är den dagsländeaktiga popmusikbranschen väl och rättvisande gestaltad, inte minst även i kraft av Haley Bennetts självparodiskt förljugna men just därför inte så lite rättvisande porträtt av en ung megastjärna. Vem den här människan egentligen är får vi aldrig veta, men vi får en mycket god inblick i vem hon inte är men alla hennes fans tror henne vara.

Precis som alla sådana här filmer slår förstås Music and Lyrics över fullständigt när den tårdrypande kärlekshistorien ska klaras av och hela den långa sekvensen som utspelas under popkonserten i närheten av filmens slut är lika tröttsamt osannolik som man förstås på förhand vet att den kommer att bli (eftersom det inte är någon tiotusenkronorsfråga om det kommer att bli en popkonsertsekvens med tårdrypande romans i just den här filmen) och därför frontalkolliderar den på samtliga nivåer med den tidigare i filmen tämligen rättvisande porträtterade, cyniska musikbranschen. Det är lite synd. Mycket förutsägbart, men lite synd.

Och förresten, trots de kvaliteter Music and Lyrics har är filmen fullständigt förglömlig. Det vet jag med säkerhet. Jag har nämligen sett den förut. Och det måste ju ha varit för inte allt för länge sedan, eftersom den är gjord 2007.

Men innan jag nu såg om den hade jag bara en vag minnesbild av en man och en kvinna som satt i ett rum och frenetiskt försökte skriva en låt. Det var det absolut enda jag mindes och det ägnar de sig åt i kanske tio minuter av filmens speltid.

Och det är inte ens några särskilt starka scener.

Kör hårt,
Bellis

LAWS OF ATTRACTION av Peter Howitt (2004)

LAWS OF ATTRACTION av Peter Howitt (2004)
Med Julianne Moore, Pierce Brosnan, Michael Sheen, Parker Posey, Frances Fisher, Nora Dunn, Heather Ann Nurnberg, Johnny Myers, Mike Doyle, Annie Ryan

Laws of Attraction fick mig att gapskratta, eftersom irländska turistbyrån har gjort filmhistoriens bästa produktplacering. I normala fall får man som högt betalande produktplacerare ett inslag som är ett par sekunder långt – en förbiblixtrande logotype, ett armbandsur i närbild, en panorering över ett landskap.

I Laws of Attraction har irländska turistbyrån kapat åt sig ungefär en halvtimme, det vill säga en tredjedel av filmen. Och huvudpersonerna besöker helt i onödan Irland inte bara en utan två gånger. Och det alternativa slut som finns med i extramaterialet på dvd:n är inspelat i ett storslaget, irländskt landskap. Och tre av de fyra bortklippta scenerna i extramaterialet är också inspelade på Irland.

Jag misstänker att filmmakarna helt enkelt var tvungna att klippa bort lite Irland, för annars skulle turistbyrån ha dominerat halva filmen i stället för en tredjedel. Fast de bortklippta scenerna till trots presenteras en fyllig turistguide. Man visar upp det irländska flygbolag hågade turister bör flyga med, man visar upp en lång rad charmigt kufiska irländare, man visar upp sevärdheter som välbevarade gamla slott från medeltiden, man visar upp vidsträckta, vackra landskap, man visar upp stadsidyller, man visar upp en gemytlig irländsk pub och irländskt firande av en besynnerlig högtid med folkdans och hämningslöst drickande, man ger en inblick i irländska seder och bruk och får på ett hörn med lite irländsk mytologi, man lär till och med tittarna att tala inte bara engelska utan även några ord gaeliska med irländsk dialekt. Turistbyrån har slagit in en osannolik fullträff.

Det här känns förbluffande, för i övrigt är Laws of Attraction förstås en ren formelfilm av det gamla vanliga, fullständigt förutsägbara formatet romantisk komedi nummer 1A, Hollywoodvarianten. Den rudimentära ansatsen till intrig ser ut som följer:

Kvinna och man är varandras motsatser, de blir kära i varandra, den ena parten är först motvillig, men till slut gifter de sig och lever lyckliga i alla sina dagar.

Och den intrigsammanfattningen bevärdigar jag inte ens med en spoilervarning ovanför recensionen, för den läsare som på något sätt finner denna handling överraskande efter filmens första trettio sekunder kommer ändå från en annan planet och skulle inte förstå spoilervarningen.

Förutom irländska turistbyråns häpnadsväckande produktplacering finns i Laws of Attraction en förbluffande omständighet till. Man har valt att låta Julianne Moore och Pierce Brosnan spela huvudrollerna. Det känns udda. De är båda två rätt duktiga om än något opersonliga som skådespelare, men de kan inte spela romantisk komedi. Det ingår helt enkelt inte i deras repertoar. Talande nog är deras första övertygande scen ett häftigt och föga komiskt gräl när filmen närmar sig sitt slut, men då har man som tittare fått stå ut med deras ansträngda och mycket ansträngande försök att vara romantiskt komedi-roliga i nästan en och en halv timme.

Därför känns irländska turistbyråns coup de grace som en enastående befrielse. Hur irländarna har burit sig åt är svårt att förstå, men jag tror att det krävs just irländare för att lyckas förvandla en spelfilm från Hollywood till en reklamfilm om Irland.

Fantastiskt.

Kör hårt,
Bellis

A SINGLE MAN av Tom Ford (2009)

A SINGLE MAN av Tom Ford (2009)
Svensk titel: En enda man
Med Colin Firth, Julianne Moore, Nicholas Hoult, Matthew Goode, Jon Kortajarena, Paulette Lamori, Ryan Simpkins, Ginnifer Goodwin

INFÖR OSCARSGALAN 2010
Nominerad i följande kategori: Bästa manliga huvudroll (Colin Firth)

Kärleken. Döden. Sorgen.

Det mänskliga berättandets tre största teman, oftast intimt sammanvävda – och förstås de tre teman som behandlats oftast och utförligast och ur alla tänkbara synvinklar på alla tänkbara sätt under hela den tid människan alls berättat historier.

Att på nytt ge sig i kast med alla tre, i en enda film, medför avsevärd risk att bli så katastrofalt uttjatat och lamt att filmteamet kollektivt drabbas av två av dessa stora teman i verkligheten, först sorgen och sedan döden (genom självmord).

Fast så blir det inte, för det finns förstås ett skäl till att kärleken, döden och sorgen är för alltid återkommande i våra berättelser. Liksom det alltid, i varje ny generation, finns berättare som kan gestalta dessa teman på om inte ständigt nya så för varje ny samtid relevanta och i bästa fall gripande sätt.

A Single Man är ett av de gripande sätten. Filmen lyckas redan från första sekunden och trots att öppningsscenen till en början är obegriplig och känns mycket makaber får den snart en helt annan innebörd och berättelsen om Colin Firth som förlorat sin älskade till döden, berättelsen om en enda dag i hans liv, fångar i det mycket vardagsnära dessa tre jättelika teman och för ned dem på en nivå där snart sagt varenda tittare känner igen sig och förstår hur Colin Firth känner och kan känna djupt med honom.

Det senare förenklas av den med mycket små medel vidunderliga skådespelarinsats Colin Firth gör. När man ser filmen bör man försöka lägga märke till vad det faktiskt är han gör, för han gestaltar så skickligt att det finns viss risk att man glömmer att det är det han gör. Gestaltar. Skådespelar. Ett exempel: när han i början får dödsbudet i telefonen. Se på hans reaktion. Och se hur milsvitt den skiljer sig från det förkrossande flertalet reaktioner i hundratals motsvarande scener genom filmhistorien. Och se varför den här scenen till skillnad från det förkrossande flertalet känns fullständigt övertygande.

Övertygande känns A Single Man rakt igenom. Porträttet av denna i bildlig mening sönderslagna människa är så känsligt och målas med så dämpade färger och små penseldrag att inget känns påklistrat, inget känns artificiellt, inget känns osannolikt. Här finns inga stora åthävor. Inga alls. Tvärtom är det gripande och rörande, men inte på ett plan där man drabbas av svallande känslostormar utan av samma ofrånkomliga, molande förtvivlan som oavbrutet ansätter Colin Firth i huvudrollen. Men också av det lugn som uppfyller honom denna dag som han bestämt inte ska bli som någon annan sedan hans älskades död och som gör att han kan glädjas åt de allra minsta småsaker, som sekreterarens automatiska leende (som han sett varenda morgon i åratal) och den lilla grannflickans barnsliga harang inne på banken.

Och det pedantiska pysslandet med kuddarna i sängen när klockan är tio i sju på kvällen (titta på väckarklockan på nattduksbordet), strax innan vännen Charley ringer eftersom de ju ska äta middag klockan sju, känns inför vad som komma skall så trovärdigt att man får en känsla av att det kan vara självupplevt.

Kör hårt,
Bellis